Hur vet man när man är kär? Hur vet man att detta man känner är på riktigt? Den kärleken jag kände som femtonåring, sextonåring, sjuttonåring? Den där som fick min mage att slå flipperifloppvolter. Den där kärleken som fick mig att ligga sömnlös på nätterna. Skall det vara samma sorts kärlek nu?

Skall min mage trippelstudsa flera gånger varje minut. Skall jag inte kunna sova, äta, dricka vatten? Skall jag skriva kärleken i frågas namn flera gånger. På allt i pappersväg jag kommer över? Skall jag vandra omkring som ett levande nervknippe?

Oh herregud, tänk om kärleken mot all förmodan blir besvarad? Vad gör jag då?

Jag är nog lite rädd för det just nu. Att leva med samma man i femton år sätter sina spår. Per automatik kommer jag nog att föra över det beteende jag hade gentemot X på den eventuellt nya. På samma sätt som han säkerligen kommer att göra detsamma.

Japp, jag har läst om det. Rebounds kallas det. Ni vet, man träffar någon strax efteråt en separation. Blandar ihop det man känner (som oftast är ett gigantiskt bekräftelsebehov) med kärlek. Tror att detta är den nya mannen eller kvinnan i livet. Jag tror på det där med att träffa några grodor innan man hittar den rätte/a. Men, vad vet väl jag? Ingenting. Jag är ju helt ny på detta.

Jag är livrädd för att träffa någon. Jag vill inte binda mig. Jag är livrädd för att känna igen. Kärleksmässigt iallafall. Tids nog går väl det över det med.

Jag är livrädd att jag skall blanda ihop passion med kärlek. Förälskelse med något djupare. Jag vill inte vara den som nöjer mig. Den som tar vem som helst som visar intresse för mig. Tänk om jag blir en sån? Tänk om jag träffar någon som inte gillar mina barn? Som inte gillar barn överhuvudtaget? Eller, tänk om jag träffar och blir passionerat förälskad i någon som vill ha fler barn? Jag vill inte ha fler (herregud, jag drömmer ju mardrömmar om att jag väntar barn igen).

Vilken tur, vilken himla fantastisk tur att allt detta ligger så långt bort i min personliga agenda att det knappt går att skönja den i fjärran. Jag kan tycka att det kan ligga en viss styrka att först och främst vilja veta vem J A G är innan jag blandar in någon annan i mitt liv? Ja, jag vet inte. Jag tisdagsmorgonsvamlar nog bara.

Ni vet, ligger och funderar halva nätterna över livets väsentligheter och kommer fram till samma kloka saker som för en vecka, två veckor sedan. Ibland känner jag mig som en uggla, lika klok iallafall. Oftast dum som ett spån.

Just nu, just idag? Mest trött.