När jag var 18 år bodde jag granne med ett par i 25 års åldern. De hade en hel del suspekta vänner, bland annat en man som precis skulle mucka från Anstalten. Mannen i huset frågade mig om jag var sugen på att gå på blinddäjt med den stackars nyutkomna mannen. För:

-Han behöver prata med någon som är "normal".

Hm, ja…? Först var jag ytterst tveksam. Jag var ju så ung och att gå på dejt med någon som just kommit ut från fängelset, som hade suttit inne för ett brott så grovt att jag inte fick veta vad som hänt? Nä, det kändes läskigt. Nå, ung, dum och fantastiskt snäll. F Ö R snäll, så sade jag till slut ja.

Under premissen då att jag inte skulle behöva betala för något under hela kvällen.

Nå, den stora däjtdagen var inne. Vi skulle mötas utanför Eurasia. Jag var livrädd, jag var ju som sagt bara 18 år. När han då kommer höll jag på att kissa på mig av rädsla. Detta var ju som sagt några år sedan. Min erfarenhet av trasiga människor var inte den största och detta var en trasig man, i ordets alla bemärkelser. Dessutom så saknade han en tumme på ena handen. Jag vet inte varför det skrämde mig så mycket. I min 18-åriga hjärna skapade jag bilder om hur han tappat tummen och det var inte på ett bra sätt.

Från början var han snäll, jättetrevlig. Vi pratade. Beställde hajfenssoppa. Det var första gången jag åt det. Sen började han bli konstig, han började prata med mig som om jag var hans ägodel. Att jag inte fick göra si, att jag inte fick göra så. Betänk nu att detta var INNAN mobiltelefonernas tid så jag kunde inte fejka mig ur den skumma situationen som uppstod heller.

Jag visste att min syster skulle ut på Diligensen (aka Dillen för er som är gamla nog att komma ihåg det) så jag övertygade honom att gå dit istället för att gå på pub. Väl där började han skälla högt och ljudligt på mig när jag pratade med syrran. Jag fick inte prata med någon annan, jag skulle stå bredvid honom hela tiden. Han hade ju minsann betalat för maten så då var jag hans för kvällen. Till slut smet jag ifrån honom. Jag bara drog.

Sen följde det en månad av nattlig telefonterror, av mystiska samtal flera gånger varje kväll där jag fick diverse skällsord skrikta till mig…ja, det var han. Nej, jag anmälde det inte. Jag borde ha gjort det, men jag tordes inte. Som sagt, jag var ung och dum.

 Jag vet inte vad som hände, om mina vänner pratade med honom men till slut så ebbade det ut. Men, jag kan lova att jag var länge livrädd för att gå hem själv.

Så, som ni kanske förstår går jag inte på blinddäjter längre. Jag är lätt skeptisk till sånt. Man vet aldrig vilket pack det finns därute. Jag förlitar mig på det gamla vanliga sättet. Träffa människor jag känner. Människor jag gillar. Människor jag tycker om.