Veckan har gått bra. Jag har haft för mycket saker att tänka på att sorgen knappt varit närvarande. Tills ikväll. Jag ringde för att prata med X och ville även säga Godnatt till trollen.
Min minsting, ljuvligt lockhåriga, blonda lilla Affe sov. Så jag pratade med Ebbe den grönögde & Noah, min cooling. När jag pratar med dom känner jag hur tårarna bara rinner.

Jag saknar dom så.

Hur gör ni andra? När slutar man gråta av sorg för att man saknar sina fantastiska barn?
Hur stoppar man tårarna från att välla fram?
Hur?
Berätta för mig.

Mitt hjärta slits itu. Jag är bara halv känns det som.
Alltid mamma, men halv.