Idag när jag låg i min säng och kände mig ytterst ynklig kom jag ihåg en påminnelse jag fått av en god vän om att se Dear Zachary, en dokumentär om en mördad fars påminnelse till sin son.

Nå, jag såg den. Grät ytterligare och någonstans där, mitt i mitt eget patetiska liv så kände jag att jag nog inte skall gnälla ändå. Jag lever. Jag har fyra fantastiska barn. Jag har någonstans att bo och jag har tonvis med vänner som gillar mig för den jag är.

Detta till trots så har det inte varit en bra dag idag.

Jag försökte bortse från min patetiska situation och fokusera på att DET KUNDE VARA VÄRRE… vilket jag till slut iallafall kunde greppa, med lite stöd från en finfin vän (tack snälla, söta, fina du).

Efter ett varmt bad, mätta och belåtna barn så skall jag hoppa i säng tidigt. Försöka se det ljusa i livet. jag har minafyrafina barn iallafall.

OM ni ännu inte sett Dear Zachary, se den. Det är sista chansen idag nämligen. På något sätt så hamnar de trasiga pusselbitarna i ens eget liv lite på plats, inte mycket. Men lite…