Så. Onsdag.

Jaha, vad gör en liten Linnéa idag då? Jo, hon gör en massa trista, tråkiga ärenden. Ringer en massa trista tråkiga samtal. Ja, livet blir inte mycket roligare än såhär. Även om jag bor på Öbacka, pläjset där solen alltid lyser.

I somras mötte jag nya människor i mitt liv. Fantastiska kvinnor. Som på mer än ett sätt berikat mitt liv. Genom dem mötte jag ännu fler starka kvinnor. Nå, nu på lördag så kommer dessa fantastiska kvinnor hem till mig. Barnen skall till sin pappa. X har ett av de tristaste jobb någonsin. Vi har lite svårt att byta helger sådär mellan oss, han jobbar nämligen varannan helg. När han inte jobbar varannan helg så har han spelning. Men, denna lördag är viktig för mig. Det är genom starka, vackra människor i livet som man växer. Genom dem man kan finna den där inre styrkan att gå vidare, att känna att man faktiskt är någonting (vilket jag har lite svårt att förstå just nu). Jag längtar som en tok.

Trots att solen inte lyser på andra ställen i Umeå just nu. Trots det så kan jag inte låta bli att känna ett visst hopp, en viss tillförsikt till att det finns en mening med allt.

Att allt som händer, händer för att jag skall lära mig någonting.

Så, jag tittar ut genom mitt vardagsrumsfönster, ser solen som skiner därute. Tar på mig solglasögonen och börjar så smått att traska iväg.

Även om jag kanske ser rätt trött ut idag, så känner jag mig rätt så pigg.

LAVVLI!