Det finns dagar när man undrar varför man överhuvudtaget klev upp. Igår var INTE en sån dag, även om jag då och då ifrågasatte huruvida jag och den rödhåriga mamman hade alla bestick i lådan när vi tyckte att det var en ypperlig idé att bjuda två förskoleklasser på samma kalas.

Vi tyckte dessutom att det verkade som en bra idé att trycka i alla barnen socker i massor. När de fikat klart, tryckte vi i dem ytterligare lite (jag hoppas det inte var något barn som kräktes hela natten) med orden, ni får äta hur mycket ni vill.

Vi lekte. Sätta knorren på grisen. Dansstopp och avslutade med att trycka i barnen varsin godispåse. Bara för att öka på deras sockerberoende lite.

Jag och den rödhåriga mamman hade fullt sjå med att leka diktator (vilket egentligen passade oss ypperligt, vi är nog rätt bestämda av oss som föräldrar både jag och den rödhåriga), trösta små flickor som ville hem till sina föräldrar, servera saft, kakor och tårta.

När kalasandet var över bjöd X på middag. The Joy. Hela min skalle snurrade av sockerstinna barnskrik och trallvänlig pop. Jag var inte på humör att tillreda någon kulinarisk läckerhet precis.

Den fantastiska rödhåriga mamman tog mina tre små barn hem till sig. Jag fattar inte hur hon orkade. Jag undrar om hon är superkvinnan. Jag kan garantera att det är INTE jag, inte alls. Jag somnade som en liten bebis när jag kom hem. Jag skulle bara blunda lite och vaknade 5 minuter innan det var dags att hämta tillbaka trollen.

Men, nu är det över. Min ljuvligt blonda lockhårige prins har haft sitt kalas. Jag kan återigen klappa mig på bröstet, känna mig som en ypperlig förälder och tänka att nu är det ett tag till nästa kalas.

Idag lyssnar jag på denna.

 Dricker kaffe och njuter av den ständigt skinande solen på Öbacka. Försöker återhämta mig från kalasandet. 

Ha det bäst.