Människan söker uppmärksamhet. Vi vill bli sedda, oavsett om det är för vad vi gör, för vem vi är, för vad vi står för, för hur vi ser ut. Uppmärksamhet vill vi ha (de flesta av oss iallafall). Även de mest introverta av människor skriker ut ett meddelande, även om det är det motsatta.

Allt vi gör när vi använder oss av sociala medier, oavsett om det är sociala plattformar som Facebook, Twitter, Apberget, forumskrivande eller bloggskrivande. Så skriker vårt beteende ut samma sak.

SE MIG!

Det spelar egentligen ingen roll om du är så anonym du kan vara när du använder dig av sociala medier. Du vill göra din röst hörd. Du vill provocera, vara empatisk, vänlig osv i all oändlighet.

En del använder sig av alla dessa forum som en slags gratis terapi, andra mer som en kul grej. Eller i en mer professionell roll. Hur använder jag mig av dem? Jag vet inte. Jag är nästan en splittrad personlighet när det kommer till dem. Jag är mig själv i alla. Jag kan inte låtsas vara någon annan. Jag är glad, mestadels. Ledsen ibland. Jag arbetar mycket genom dem, samtidigt som jag använder det som terapi, ett sätt för mig att kunna snabbt nå mina vänner när jag behöver dem eller när de behöver mig.

Nu, de sista månaderna har jag varit djupt deprimerad. Inte i den bemärkelsen att jag behövt ta medicin för det, men tillräckligt för att jag knappt har vetat hur jag skall få tiden från uppstigningen till kvällsläggningen att gå fort nog.

Ni som läst min blogg den sista tiden vet anledningen. Ni som inte vet, gå bakåt i tiden.

Jag har dessutom varit arbetslös. Vilket i sig sliter på en människas behov av att få känna sig behövd. Hursomhelst så har det börjat att lätta. Min arbetslöshet och min nedstämdhet vill säga.

Igår gjorde jag något jag aldrig i hela mitt liv trodde att jag skulle göra, jag höll i en föreläsning. Inför en grupp universitetsstuderanden. Det gick jättebra. Jag gillade det. Det egoboostade mig.

Idag slog det mig, jag har offentligt lagt upp mitt liv här på bloggen och på andra forum. Jag är dessutom sökbar under mitt eget namn.  Jag har berättat om när jag varit ledsen, när jag varit glad. Mina djupaste rädslor, min största skräck. Min djupaste sorg. Jag ÄR privat. Är jag för privat? Jag vet inte? Jag är definitivt personlig.

Som människa är jag intensiv, jag är innerlig. Jag är eld. Jag har svårt att kunna vara någon annan i mitt skrivande. Eller i mitt användande av sociala medier. Någonstans så tror jag att detta med att visa sig vara mänsklig är mig till fördel. Jag hoppas det. Det påverkar definitivt inte mig i min yrkesroll. Att kunna sära på de begreppen är en konst och jag behärskar det till fullo.

Att vara jag.

Att vara intensiv.

Är jobbigt ibland (jag tenderar att skrämma en del )

Jag försöker behärska mig. Jag lovar. Jag skall bli mindre privat. Men, att sluta använda mig av sociala medier tänker jag inte göra.

Vad jag INTE tänker göra. Jag tänker inte ändra på hur jag är som person. Jag råkar nämligen gilla mig själv, jättemycket.