Jag följer en kvinna på Twitter, Anna heter hon. Ja, hon är en gammal Umeåbo och även om jag inte känner henne personligen så ger det mig ändå en känsla av samhörighet.

Hursom så ställde hon en fråga idag. Inte till mig personligen, utan till alla. Frågan var: att när hon tänker på framtiden, så får hon ont ca tre centimeter ovanför naveln. Vad är det som finns där?

Mitt svar, det enda svar jag kunde komma på, det för mig enda självklara svaret, var att där ligger själen. Jag får nämligen också ont där när jag tänker på framtiden, på jobb, på sommaren, på mina barn, på räkningar. Jag får ont där när jag tänker på kärlek, på svartsjuka, på ilska. När jag tänker på min familj. Jag får ont där när jag är ledsen. Jag blir varm där när jag är glad.

På ett sätt tänker jag mig själen som ett litet ljus, som beroende på vilken stämning man befinner sig i lyser antingen varmt eller kallt. Det kalla, det är det som smärtar. Det varma, det är det som ger oss den där fina, härliga känslan av välbehag.

Det kanske är barnsligt av mig. Att tro att själen har en bestämd plats i kroppen. Men, jag kan för mitt liv inte komma på något bättre alternativ.

Någongång, någonstans har jag hört talas om att nervösa människor tänker för mycket med sin mage. Varför säger de så? Nervösa människor, oroliga människor, empatiska människor tänker för mycket med själen.

För, det är där själen bor.
Cirka tre centimeter ovanför naveln.