Jag förstår ju att ni är extremt nyfikna på hur det gick med min övernattning i huset? Jo, jag grät hemma. Jag grät på bussen dit. Jag grät alla de 400 meter från busshållplatsen till ytterdörren.
Jag grät när jag öppnade dörren.

Sen slutade jag.

Jag packade böcker, Poppade spåttifaj och skrattade. Förundrades över att jag fortfarande vill läsa om alla mina böcker. Nå, de flesta iallafall. Hittade roliga böcker, tråkiga böcker. Hittade dessutom Affes godisgömmor 😉
Mitt antal packade boklådor? 22.
Mitt X’s antal? 3.

Om det nu beror på att jag och AdLibris haft en långvarig kärleksaffär på grund av att jag vägrar att läsa en bok utan att äga den senare? Eller på något annat? Ja. Om det tvista de lärde.

Jag är iallafall kompis med huset nu.
Vilket var hela tanken med min lilla terapihelg.

Jag och X har delat upp saker. Försökt att deala så rättvist som möjligt. Jag fick ta det jag ville ha och han det han ville ha. Vi fastnade på tre saker.
1) en superbra micro & ugnsfast glasskål med lock. Perfekt att göra potatisgratäng i.
2) en pasta maskin.
Jag vann pasta maskinen.
3) en fajitamaker.
Den fick X ta. Då fick jag andra ”bra att ha grejer”.

Eljest var allt smidigt och bra…
Go och gla – kexchokla

Nu, kära vänner.
Nu tar vi nya tag. Jag har 22 boklådor och 18 lådor med blandat skräp att packa upp.

Kärlek. Mina böcker är hemma nu. Vilken lycka.
Jag är glad.

Jag borde sova. Jag borde sussa gott i sängen sedan länge nu.
Jag kan inte. Jag är orolig, ledsen. Sa jag orolig?

I ett skumt, patetiskt försök att bli ”vän” med mitt förflutna. Med de sista spillrorna av vad som en gång var mitt & X’s paradis på jorden så skall jag dit imorgon. Till huset.

Ensam.

Förra gången jag var dit ensam kraschade jag. Jag låg på golvet i vardagsrummet framför mina böcker och skrek ut min smärta. Min sorg. Förlusten över mitt liv.

Imorgon (fredag) är det dags igen. Jag SKA dit. Ensam.
Jag skall packa mina böcker. Jag skall tömma lite lådor. Jag skall gråta. Jag skall sörja. Jag skall skrika (i huset kan ingen höra mig skrika).

X förstår inte riktigt varför det är så viktigt för mig. Men, han är man.
Jag behöver detta.
Jag måste säga Hejdå.
Jag måste ta ett avslut.
Även om det såklart inte är sista gången jag är där.
Men, sista natten. Sista middagen jag förbereder och äter där. Sista gången jag kommer att dansa i MITT kök.
Mitt fantastiska kök.

Förlåt, jag vet att jag lovade att jag inte skulle bli för privat.
Förlåt.
Förlåt.
Förlåt.

Förhoppningsvis så kommer några av mina fantastiska Obbolakvinnor dit, till mig. Gråter med mig. Skrattar med mig.

Men sen…sen tar vi nya tag va? Ut med det gamla och in med det nya.
Jag gör som Kungen.
Jag vänder blad.

En kompis till mig lade upp denna bild på FB idag. En gång i tiden så hade den antagligen någonting med el att göra. Nu fyller den inte riktigt den funktionen.

 Fotograf A G

 Någonstans så stämmer den så fantastiskt bra på mig. Just nu. Jag får inte glömma. Bägge fötterna på jorden Linnéa, bägge fötterna.

Förra våren sprang jag som en galning. Jag sprang för att få bort all oro i kroppen, jag sprang för att fokusera på annat, jag sprang för mitt liv (kändes det som). Sen flyttade jag tillbaka till paradiset. Livet tog en liten paus. Jag var tillbaka till alla rutiner. Alla måsten. Allt vanligt.

När vi i höstas flyttade in till stan tog jag en (1) springtur sen försvann lusten. *Poff*  Någon tog den.

Hela 2011 har jag dragit mina sega, långsamma ben efter mig. Väntat på att någon skall slita tag i mig och tvinga mig att ta tag i min springning.

Men så igår. Jag satt och messade med min syster. Hon ville gå ut o ta en promenad och jag letade febrilt i min lilla skalle på hur jag skulle kunna komma undan. Jag hade ju redan tagit en promenad (Syster, det var inte för att jag inte ville umgås med dig, jag älskar dig. Jag var bara inte sugen på en promenad). Så föll det över mig. Jag skall springa. Det var nu eller aldrig.

Jag messade min mor som satt i sin egen lilla värld i sin soffa. Frågade om inte hon var sugen på att hänga med. Vilket hon ville (jag gillar att springa själv, men första gångerna vill jag ha springsällskap).

…vilken frihet.

Jag sprang som om jag aldrig pausat från förra våren. Jag sprang för att rensa mitt hjärta från all världens ondska. Jag sprang för livet.

Med vissa undantag från de flämtande samtal jag och min mor hade.

Fördelen med att springa ensam är att det finns bara du och de taktfasta stegen mot asfalten. Dina tunga, flämtande andetag fungerar som ett mantra i springningen. Personligen har jag aldrig riktigt gillat det där med att lyssna på musik när jag springer. Nån gång är det ok. Annars vill jag höra alla ljud som kommer från mig, från omgivningen. Jag vill höra när skorna trampar i gruset, när bilarna kör förbi.

Igår sprang vi 5 kilometer. Inte illa pinkat för att vara första gången på länge va?

Ikväll springer jag…

Av fyra ljuvliga små ulltroll är ALLA fyra kattungar bokade. TACK GODE GUD säger jag. Jag vet inte riktigt vad jag hade gjort annars. Tvingat alla mina vänner att ta varsin antar jag.
Jag är inte av rätt skrot och korn för att vara kattuppfödare, jag förstår det nu. Jag förstod det förvisso redan första gången när Smilla, vår farliga, grå tigerkatt blev mamma första gången. Denna gång är det definitivt sista gången jag har kattungar.

Min 13-åring är grymt allergisk och fixar inte riktigt en massa katter, det gick bra när vi bodde på landet. Smilla var mestadels ute och fångade möss. Han fixar definitivt inte innekatter. Vilket Smilla tyvärr måste bli nu när jag bor som jag bor (är det någon av er läsare som vill ha en farligt grå tigerkatt i mitten av maj? Hojta. Hon är en JÄVEL på att fånga möss, snygg är hon dessutom).

Nå, jag har kattsand överallt. Kattungar som springer runt och piper, en kattmamma som oroligt jamar efter sina ungar så fort hon inte ser alla fyra. Jag har kattungar som av någon outgrundlig anledning ansåg att mitt kaffeglas (som var fullt med kaffe i) passade mycket bättre på golvet. Jag har kattungar som hänger och klänger på mina gardiner, vilket i sin tur orsakar små, små hål i mina florstunna fina, vita gardiner.

Kliver jag upp på natten så är det bäst att jag ser vart jag sätter fötterna för rätt vad det är så ligger det en kissebebis o sussar där mitt på golvet.

Jag har en kattmamma som äter mig ut ur huset, hon är nästan värre än alla mina fyra söner. Jag har kattungar som smaskar i sig mat lika glatt dem också.

Jag blir ruinerad av all kattsand som jag måste köpa. Köper jag inte kattsand och byter ofta, ofta så luktar det kattkiss hemma hos mig och finns det någonting jag verkligen HATAR så är det doften av kattkiss.

Men. Någonstans. Mitt i allt kaos som katterna orsakar. Mitt i allt det där så kryper alla fyra kissebebisarna upp till mig i soffa, myser till sig och somnar. Nära mig. Då känner jag att, ja. Det är nog inte så dumt med kattungar iallafall. Ett litet tag.

Här är det Two-Face (LoL) och den enda killen i kullen.

Här är det Kakan, Skruttan…Kärt barn har många namn och Sally.

Kakskruttan i Farmor Ediths garnkorg. Förra kullen älskade den de med.

Visst är dom vackra?

Idag fick jag för mig att jag skulle uppdatera min iPhone. För er oinvigda i iPhonens fantastiska värld så kan man lätt och enkelt likna telefonen som en liten dator. Den kräver att man då och då stänger av den helt, att man då och då uppdaterar programvaran.

Att man då och då tänker på den som en liten minidator helt enkelt.

Nå, jag började synkroniseringen när jag klev upp ur sängen och den är inte klar än. Antagligen så har den hängt sig, eller att något blev vajsing då jag satt och surrade i telefon samtidigt. Eller att den bara är fantastiskt okär i mig just nu.
Ja, man kan kalla det "Direkt Hat". Mot mig personligen. Från min iPhone.

Jag har ju som ni alla vet vid detta laget haft ett passionerat förhållande med min telefon. Jag blev avstulen min iPhone3 i höstas och fick en ny iPhone4 av försäkringsbolaget.

Jag och min nya mobil är inte lika kära i varandra som jag var i min 3.a. Den var mitt allt på många olika sätt. Min nya känns för maskulin, för kantig. Inte som jag och min gamla telefon, rund, mjuk och go.

Vi försöker dock. Jag ger den all kärlek jag förmår och den, ja…oftast så motarbetar den mig på alla sätt.

Man kan kalla det att vi har ett komplicerat förhållande just nu.

Vem är perfekt?

Är du det? Det tror jag knappast. Jag är inte perfekt, inte på långa vägar. Jag tenderar att kanske vara lite för slarvig ibland. Jag har ett minne som en guldfisk och jag ältar saker. Jag tar gärna på mig skulden för allsköns ondska i världen och lägger det som en liten madrass runt mitt hjärta. Dessutom så är jag kanske en aningens för snäll allt som oftast. På gränsen till mesig tror jag dessutom. Jag försöker att tänka på det.

Vad jag däremot försöker att inte göra, det är att snacka skit om mina vänner eller mina före detta vänner. Det finns det ingen anledning till att göra.

Jag tror såhär, att allt kommer tillbaka och slår en i bakhuvudet förr eller senare ändå. Umeå ÄR litet. Det går inte att komma ifrån. Varför inte försöka göra det bästa av sin pissiga livssituation istället för att försöka kompensera sin egen brist på självinsikt genom att ge sig på andra?

Dessutom så tycker jag, och många, många fler med mig att det säger mer om den skitsnackande personen än den som blir snackad om.

Jag orkar inte bry mig, jag vill inte. Jag ogillar att lyssna på skitsnack, jag vill inte snacka skit. För det första så den som får skit kastad på sig får ju aldrig en chans att förklara sig och dessutom så är det orättvist. Människor gör misstag. Människor gör fel. Det är  det som gör oss så fantastiska. Att vi alla ÄR olika.

Jag har sagt det tidigare och jag säger det igen.

VEM vill att alla skall vara, tycka, tänka likadant? Tycker du det?

Det är ju olikheterna, som gör oss människor till de fantastiska varelser vi är.

Så, vill ni dryfta eventuella problem eller en eventuell missunnsamhet ni har med någon annan? Gör det till er spegelbild (så kan ni själva se hur fula ni är inombords när ni gör det) eller till någon annan. Jag kan tänka själv, skapa mig en egen uppfattning om hur människor är. Jag behöver inte lyssna, jag bör inte lyssna och jag tänker inte lyssna. Dessutom, kära ni. Dessutom så får ALLTID personen som blir snackad om höra det senare. ALLTID. Man gräver bara sin egen grav genom sådana dumheter.

Idag lyssnar jag på denna:

Slapparsöndag på Öbacka, pläjset där…Ja, ni vet.

Idag har jag inte gjort många knop. Jag har sunkat i soffan med en kompis, ätit onyttigt och druckit ännu mer onyttigt. Den enda fysiska aktivitet jag åtagit mig är när jag snodde cykeln, drog ned på Frasses och handlade än mer onyttigheter. Sånt smakar bra, speciellt när man som jag faktiskt blev bjuden. Tack H.

Jag hade dock glömt bort hur extremt roligt det är att cykla i vårslask. Mina snygga limegröna strumpbyxor har numera smutsbruna prickar över hela sig. Supersnyggt. Detta trots att jag gjorde som barnen och kastade upp benen i luften vid varje vattenpöl. Nå, är det vår så är det vår.

På bilden har jag 13-åringens vinterpjux på mig. Sköna saker minsann.

Imorgon tänkte jag ta en liten diskussion om viktigare saker.

Men, det tar vi imorgon. Idag tänker jag bara sunka. Fortsätta sunka iallafall. Knappt svara i telefon. Bara slappa.

Idag är det "tralalala", ljuvliga fredag. Många fina saker händer idag.

Min bror kommer åter från rödfärgen och korvens förlovade stad och livet för honom och hans finfina flickvän börjar så sakteliga återgå till det normala.

Jag, jag skall UT ikväll. Jag har klättrat lite på väggarna av att vara hemma med sjuka barn sen förra torsdagen. Nu, ikväll lämnar jag dom till deras kära far. Någorlunda friska iallafall.

Jag skall på Scharinska, skall ni dit så ses vi där.

Så, ha en finfin fredag och bli inte alltför lurade idag, jag tänker INTE bli lurad.

Idag lyssnar jag på denna:

Kärlek till er.