Ni vet sådana där dagar när egentligen ingenting är rätt. Min katastrofala lördag var en sådan (kom ihåg grillningen) Förutom på en punkt.

Minstamig hade kalasande så under tiden passade jag på att hälsa på hos en kompis. Dricka lite kaffe och bara slappa ett tag. När jag så sitter där i hans kök, drickandes mitt kaffe säger han: Jo, just det. Jag har något åt dig.

Ok, tänkte jag. Antingen en bok, eller något annat roligt (förmodligen något som han själv finner extremt roligt som, tja…kroppsliga ljud).

In kommer han med en bukett fantastisk gula, vackra rosor.

Det kanske är förmätet av mig att stoltsera här med dom. Men jag blev så glad. Mina tårar rann av lycka för det är faktiskt första gången jag fått blommor UTAN att det varit något speciellt. Jag fick dessa för att jag är jag. Endast för min skull. Inte för att det var morsdag, eller för att jag fyllde år, eller för att vi bråkat eller för någonting.

Han såg blommorna, tänkte på mig och gav mig dom. För att jag är JAG?

Så nu, idag. När jag blir lite less på att tvätta. När dagen känns extremt lång. När jag blir trött på allt och alla. Då tittar jag på mina rosor och jag blir varm och glad i hela kroppen.

Alla borde ha någon som vet. Någon som köper blommor när livet känns som mest pissigt. Någon som är så bra på alla sätt och vis. Någon som sätter guldkant på vardagen.

Vill ni veta vad Gula rosor betyder? Det kan ni läsa om här.

Ps: Notera hur snyggt rosorna matchar min fantastiska klänning.