…en liten pojke
När någonting händer som inget barn skall behöva gå igenom… men ändå händer. Vad gör man?
Hur berättar man för ett barn att ett liv berövats? Att livet som försvann var en väns? Vilka ord är de rätta? Vilka frågor svarar man på? Vilka frågor undviker man?
Inget barn skall behöva tappa sitt liv, inga föräldrar skall behöva vara med om sitt barns död, inget barn skall behöva vara med om att en vän dör. Inget barn skall behöva tampas med dumma saker som vuxna ställer till med.
Ibland är det oundvikligt. Ibland finns det ingen återvändo. Ibland måste man som förälder svara på de frågor som kommer – när en vän dör.
När en vän dör, när leken som fanns inte längre kommer att finnas, aldrig mer. När det bus, de tankar, de funderingar, de uppfinningar som var tänkta, de som delades barnen emellan. När de inte längre finns? När sorgen hos ett barn blir så svår?
Vad säger man?
Hur förklarar man?
…förklara det för mig?
Denna dikten skrevs av ytterligare en förälder. Jag tyckte den var så fin att jag frågade om lov att få lägga upp den här, vilket jag fick. Den sammanfattar allt tycker jag.
En liten pojke
En liten pojke som aldrig mer kommer hem
Som inte kommer springa genom gräset igen
En liten pojke som lekte i sanden
Som höll sin mamma hårt i handen
En liten pojke som vi alla tyckte om
Där han fanns är världen nu tom
En liten pojke som ville allt
Men nu har världen istället blivit kall
En liten pojke med alla ord, alla tankar, alla drömmar
Vem pratar, vem tänker, vem drömmer dom nu
En liten pojke som nyss fyllt sju
Från himlen ser han oss nu
Från oss alla, kärlek i massor.
Senaste kommentarerna