Jag har aldrig varit den typen som gillar romantiska filmer (har jag trott iallafall). År efter år har jag snabbspolat förbi alla sliskiga kärleksscener och suckat högljutt när det blivit för muschy. Sånt har aldrig varit för mig. Jag är en Sci-Fi nörd och stor fantast av skräckfilmer.

PUNKT.

Så köpte jag en tidning bara för att man fick med en gratis film. Av en slump så var det en romantisk kärleksfilm – Dear John. Jag tvingade min äldste son att se den med mig och så satte vi oss, jag med förvissningen om att jag skulle stänga av den efter bara en liten stund, det var ju en sån där dravelfilm. Äldste sonen med smått irriterad uppsyn.

I samma sekund som mina tårar sprutade från mina ögon likt Niagarafallen på acid smet sonen in på rummet. Förmodligen blev jag pinsam.

Igår lånade jag "The Notebook" av en kompis. Vill ni missbruka hushållspapper så är det ett bra filmval. Det är en vacker film om äkta, livslång kärlek.

Jag var dock förutseende och såg den när minafina somnat. Av hänsyn till dem då. Jag är pinsam nog när jag bara är jag. En mamma som sitter och storgråter till en film är nog bland det "skämmigaste" jag kan göra, antar jag.

Idag lyssnar jag på denna:

Ni får ha en fantastisk dag alla ni. Själv peppar jag inför kvällens sorgliga film. Jag har läst boken, om filmen är lika bra? Det vet man aldrig.