Igår när jag och mina pojkar skulle äta middag så slog det mig, ALLA dessa fyra fantastiska killar är mina. Jag har gjort dom. De har legat i min mage, ätit på mina bröst. Jag har bytt deras blöja, suttit uppe med dem på natten. Strykt deras panna när de febervarma legat sjuka. Alla dessa pojkar i varierande åldrar är mina. Från lillkilleiver till tonårslättja.

Jag visste ju om det tidigare (såklart, jag har ju fött dom) men just igår så överväldigades jag av en kärlek så stor att jag knappt kunde andas. Hjärtat krampade och ett tag kände jag mig nästan yr. Jag var tvungen att nypa mig själv i armen för att verkligen förstå att jag inte drömde.

När jag sitter där med min tråkiga, ordinära korv och makarontallrik. När barnen småtjafsar med varandra om vems tur det är att ta ketchupen. När jag, som den tråkmamma jag tenderar att vara, tjatar om läxläsning, om vikten av att vi måste hjälpas åt. Om vikten av att ALLA skall ta bort sin tallrik. När jag sitter där och allt är sådär vardagligt, tråkigt egentligen. Men helt sinnesgalet underbart. Dom är mig. Halva dom är jag. Jag ser spår av mig i alla fyra.

Så funderar jag, hur kommer det sig att det faktiskt finns de som kan ta avstånd från sina barn? Hur kan man aktivt välja bort det barn som en gång var ett litet knyte, försvarslöst och ynkligt. Med rosa kinder och en liten trevande mun. Hur kan man vända ryggen åt? Säga att barnet får skylla sig själv? Att barnet satt sig i situationen själv? Hur kan det vara möjligt? Borde inte föräldern vara den som uppfostrat barnet? Om så barnet inte vet vilken väg den skall gå? Skall inte föräldern vara den som vägleder? Som älskar? Villkorslöst? Som alltid sträcker ut en hand? Även om barnet väljer bort. Vad är man för förälder annars?

Hur kan man slå sitt barn? Det finns ju faktiskt dom som gör det? Hur? varför? Vad kan möjligtvis ett litet barn ha gjort för fel? Hur kan ett litet barn förtjäna att bli slagen? Vad får en förälder att bli så elak att de låter sin ilska gå ut över barnet? Som faktiskt är helt försvarslöst? Vad är man för människa då?

Ett barn förtjänar att bli älskat, med kärlek i massor kommer man nämligen långt tror jag.

Jag tänker då fortsätta överösa mina killar med pussar och kramar. Jag tänker fortsätta vara den pinsamma, fjantiga mamman jag är. Jag tänker fortsätta sjunga högt, skratta, stryka dem över kinden. Jag tänker fortsätta tala om för dem att de är de största skatter som finns i världen. Jag tänker fortsätta tjata på dom om läxor, tallrikar, om vikten av att vara godhjärtade. Att vara snäll mot de som är mindre. Att vi alla hjälps åt. Att även om jag är trött ibland så slutar jag aldrig att älska dom.

Sen spelar det ingen roll om de lyssnar på mig eller inte. Jag slutar aldrig tjata. Min kärlek är och kommer alltid att vara villkorslös.