Jag sitter i mörkret i mitt kök.

Lyssnar på soft kvällsmusik och tro det eller ej, jag har tänt ljus. Det var lite så jag föreställde mig att mitt liv skulle vara eller iallafall bli.

Jag skulle skriva. Skriva i massor. En gång,eller kanske till och med två gånger per år skulle jag dra till stugan. Låsa in mig där, fylla kylen med bara det nödvändigaste. Ta med mig mig själv, massvis med ljus, vin och min laptop.

Där i min (jaja,morsans då) stuga skulle min kreativa ådra flyta som aldrig förr. Jag skulle skriva noveller, avsluta någon roman. Jag skulle…

Jag skulle.

Istället sitter jag här. I mitt kök på fantastiska Öbacka. Inte har jag tagit mig ut till stugan inte. Jag är inte ledsen för det. Egentligen.

Men ni vet…de där drömmarna om en ensam stuga, jag. Den romantiska drömmen…den har inte släppt.  Inte helt. Kanske är det lite patetiskt? Att jag ser mig som någon slags drömmare, någon slags konstnär som kan skriva en roman? Som kräver en enskild stuga för det dessutom. Hur jag dessutom skulle lösa logistiken har jag inte heller fått helt klart för mig. Hur skulle jag lösa den ekonomiska biten?

Jag som skulle få lappsjuka efter en dag därute helt ensam? Jag som är rätt så kontrollerande? Som vill ha koll på allt?

B A H!

…ändå?

Om det inte fanns drömmar och illusioner, skulle den fattiges själ lämna hans kropp. Turkiskt ordspråk

Ojsan, vad djupt detta blev då? Nå, det jag ville komma till är att jag njuter av en rätt så härlig tisdagskväll. Jag och kidzen käkade middag hos en kompis. Tacos på en tisdag. Jag kände mig helt galet vild. Ungarna var eld och lågor.

-Mamma, kan vi oxå göra så någon gång? Hemma alltså? Äta fredagsmat mitt i veckan? Som den godhjärtade mamma jag är lovade jag att vi någon gång skulle göra just det.

Imorgon är det onsdag. Jag leker superhjälte hela natten ända till torsdag. X sover hemma hos mig då. Ifall nu någon undrade.

Jag lyssnar på denna ikväll:

Godnatt.