Ett ständigt återkommande tema i mitt liv är tv-tittandet. Jag försöker. Gudarna skall veta att jag finner verkligen inget nöje i att sitta i soffan och glo på dumburken.

Jag ser ingen mening med det konstanta Zappandet och nyheter får jag via nättidningarnas gigantiska utbud.

Hade jag inte fortfarande funnit ett nöje i att se av mig noga utvald film eller att mina barn nog skulle protestera höggljutt så hade jag nog kastat ut tv´n från balkongen.

Ännyhåw, Igår satt jag och min grönögde och dumglodde lite iallafall och vi såg "Ensam mamma söker"som faktiskt var bland det mest patetiska jag sett, varpå sonen säger lite försynt:

-Mamma, du är ju en ensam mamma.

-Mjo, svarar jag

-Söker du?

-Nä, jag behöver ingen, svarar jag. Jag har ju er fyra fina killar. Sen har jag ju massvis med kompisar.

-Men, känner du dig inte ensam då? När inte vi är här iallafall?

-Jo, svarar jag sanningsenligt. Tänkte att detta är ju ett ypperligt tillfälle att ta upp att jag kanske någongång i en framtid låååångt bort träffar någon. -Självklart känner jag mig ensam ibland. När inte ni är här är det tomt och ibland kan jag sakna någon att kramas med i soffan. Men sen kommer ni ju hem igen och då blir jag glad. Sen kan jag ju alltid gå hem till pappa och kramas med er när jag saknar er för mycket.

Sonen är tyst ett tag sedan säger han:

-Mamma, jag vill att du träffar någon. Gärna en rik kille. Eller så får du köpa en hundvalp. Nåt av det. Du får dom alternativen.

Förmodligen har sonen bidat sin tid länge inför detta. Nu såg han sin chans att antingen få upp veckopengen med min nya rika karl eller att vi skulle skaffa en hund.

I hans ögon är det som "same shit, different name" 🙂

Till hans förtret kan jag meddela att varken ny karl eller hundvalp har jag någon som helst plan på att skaffa.

Men nog är det rätt härligt med kidz och deras sköna logik.

Ni får ha en finfin dag. Det skall jag ha.