En väldigt klok person sa till mig en gång för rätt länge sedan om sitt liv som ensamstående: "jag försöker att göra det mesta själv. Försöker jag inte det, utan tar till hjälp hela tiden så är jag inte ensamstående, utan bara ensam"

Jag försöker att leva efter hans devis. Ibland, stundvis är det jobbigt. Vissa saker kan jag inte. Vissa saker har jag aldrig gjort. Exempelvis som när jag skulle byta däck på min bil för första gången.

Mitt ex hade tjatat på mig i evigheter att jag skulle komma över till honom så skulle han lära mig. Jag visste att han skulle försöka få mig att göra det själv. Jag skall erkänna, jag var inte ett dugg sugen på att lära mig sådana dumma saker. Herregud, i vissa avseenden är jag tydligen så lite feminist så det skriker om det. Jag vill INTE byta däck på en bil. Det är skitigt, smutsigt, tungt och säkerligen förbannat tråkigt.

Nå, jag tog mig i kragen och stod där, iklädd min fina kjol, mina snygga strumpbyxor och fumlade lite tafatt på den där grejen man använder för att lossa bultarna (feel free att gärna informera mig vad det heter) så säger han till mig: – Kom igen nu, jag kan hjälpa dig att lossa de första bultarna så kan du göra resten själv.

Smarta jag tänkte genast att "hallå, jag har varit gift med honom i en herrans massa år, jag vet hur han fungerar. Jag petar lite tafatt och gnäller så tar han över också går det hela fort och smidigt. Jag får vinterdäck och han får känna sig duktig"

Jag underskattade honom helt. Han har vuxit under detta år.

När jag kör min vanliga standardrutin med : Ååhh, nej…jag kan inte, det är så svårt. Jag är inte lika stark som du. (Japp, jag är inte stolt över att erkänna det, men jag körde den grejen, slå mig inte). Då tittar min 6 -årige son på mig och säger "men mamma, jag kan hjälpa dig. Jag gör det åt dig mamma "och så snurrar pojken upp bultarna lika lätt som han slickar glass en varm sommardag. Samtidigt som mitt ex skrattar åt mig och säger "Nädu Linnéa, detta får du fixa själv…"

HJÄLP

Vad ger jag honom för bild av en kvinna? Vad ger jag honom för bild av det kön hans mor har? Att vi inte klarar av samma saker som en man kan? Att vi faktiskt Ä R det svagare könet? I alla avseenden? Jag som kämpat och klappat mig lite för bröstet och tänkt att jag minsann uppfostrar mina barn till den bilden att mamma och pappa är lika bra på samma saker.

Smack, rakt i ansiktet fick jag det serverat. Jag lär mina barn att en kvinna kan komma undan med det mesta om hon spelar svag och leker hjälplös. Där föll alla mina avsikter att slippa undan den extremt tråkiga uppgiften att byta däck.

Jag bytte däcken. Jag blev skitig. Jag tror dessutom att jag fick en reva i mina strumpbyxor. Men det var så värt det. Jag var faktiskt stolt över mig själv när jag var klar.

Nå, det jag egentligen ville komma till var vad min kompis sa, han den där kloka människan.

Jag försöker leva så, jag vill inte uppfattas som ensam. Jag är ensamstående med fyra fantastiska killar. Som jag tänker lära att mamma lika gärna kan använda tvättmaskinen som att laga ett par trasiga jeans, laga mat, trösta ledsna pojkhjärtan, till att byta däck på en skruttig liten bil. Jag kan det mesta själv.

 Personligen så lyssnar jag på denna numera.