Jag jobbar inte. Sover inte.
Istället så ligger jag och läser söndagsbilagorna, sida upp och sida ned, om och om igen. Det är precis som jag tror att hux flux så skall det komma ett nytt reportage i tidningen. Ett jag missat.

Inte kommer det att hända inte. Det är lika sannolikt som att rosa elefanter helt plötsligt skulle finnas och skita små guldfärgade äpplen (fast vilken grej det vore va?).

Sen funderar jag på allvarliga saker. Vuxensaker. Som ekonomi. Jävligt trist och tråkigt ämne men förbaskat viktigt sägs det.

Jag lever ensam med mina 4 barn. Varannan vecka har jag bara ett barn hemma. En snart 18-åring (som med största sannolikhet kommer flytta hemifrån så snart han är avnavlad). Jag bor ensam med mina barn i en 4:a på mitt drömställe. På Öbacka.
Jag jobbar natt inom kommunen. Som vårdbiträde.
Jag har en hyra på nästan 9000 kronor.
Tror jag att jag skiter pengar?
Varannan vecka står två rum tomma hemma hos mig. Det ekar nästan.

Jag funderar på att flytta till en mindre lägenhet. Jag kan tänka mig en trea, tvåa? Eller va fan? Jag kan till och med köra stenhårt på en etta.
Tänk er själva? Compact living.
Jag behöver inget eget rum. Ungarna behöver inte det. De sitter bara framför tv’n eller datorn ändå.
Jag skulle kunna halvera mina månadsutgifter och leva som en kung (drottning).

Vilken grej det vore.
Jag skulle kunna tänka mig att bo sådär läckert som de gör i filmer. I ett enda stort rum. Någon slags lagerlokal. Sätta upp rumsavskiljare och gardiner. Leva bohemiskt så det förslår.

Eller, knöla in alla kidsen i ett rum. Jag kan sova i vardagsrummet nära mina böcker.

…men? Jag skulle sakna min balkong. Jag skulle sakna sommaren på ”Linneas balkong”.

Goda nyheter mitt i alla nattliga funderingar, jag har sått ett stycke fröer. Det blev nån slags blå klätterväxt. Det tar sig, det tar sig.