Min lillebror har fått en liten prins. Världens sötaste är han och fasters lilla ögonsten. Jag är kär. Hela mitt hjärta bankar för denna lilla skrutt som absolut inte gör något för att förtjäna det. Han bara ligger där, fiser, rapar och drar då och då på smilgroparna så vackert att mitt hjärta smälter som glass i solskenet (som de flesta män jag känner faktiskt, börjas det så tidigt?) han är ljuvlig. Han doftar så fantastiskt att mina stackars hormoner går bärsärkagång.

Min 7-åring hävdar bestämt att lilla Theodor (som nya kusinen heter) är egentligen hans egen lillebror och att kanske han borde bo här med oss? Jag är benägen att hålla med faktiskt. Även om jag är övertygad om att biologiska mamman och pappan säkerligen skulle gråta sig till sömns varje natt av saknad.

Sen, när jag finner mig själv sitta som den värsta "förståsigpåare" inför svägerska och bror om små barns väl och ve (va fan? alla är väl proffs på sitt eget barn…jag hatade sådana där människor när mina egna var små. Skall jag bli en sån själv nu?) slog det mig hårt i skallen: Jag kommer att bli en hemsk farmor.

Jag kommer att tigga och be om att få sitta barnvakt. Jag kommer att muta de stackars barnen med coca-cola till middagen och glass till kvällsfika. Jag kommer att skämma bort barnen så till den milda grad att jag kommer bli bannad som barnvakt.

Jag får helt enkelt öva mig på lilla Theodor.

Kolla in killen, kan man bli annat än kär i honom?