Sista veckan på ”min” avdelning är det denna vecka. Två ynka nätter kvar sen är det hejdå!
Jag skulle så gärna vilja skriva en del om alla de roliga saker jag får vara med om där men jag har faktiskt tystnadsplikt. Vilket är viktigt. Tystnadsplikten alltså.

I övrigt skriver jag personliga brev där jag framhäver mina fantastiska kunskaper och min enormt stora sociala skill. Jag skämtar inte när jag säger att just i det skrivande ögonblicket glömmer jag Jante och känner mig som en über männisch.
Jag vet att jag har skrivit det förut och jag nämner det igen.
Ett personligt brev är skrämmande likt en kontaktannons.
”var lagom rolig, skriv smart, berätta om dina hobbies, din familj, ditt liv”. Visst vill ni snälla träffa mig? Snälla? Jag är bäst!
Ja – just det. ”Glöm” gärna att du har fyra barn. Eller snarare – nämn dom inte.

Hur kommer det sig att arbetsgivare blir livrädda när jag nämner antalet barn jag har? Det är ju inte så att jag måste torka 17-åringens stjärt när han gjort sina behov. Eller att jag måste stanna hemma från jobbet när storkillarna är sjuka.
Jag får faktiskt inte göra det heller. Eller – jag får. Utan ersättning från FK då.
Ja. Jag vet inte…?
Personligen så anser jag att mina ungar håller mig ung. Jag ser antalet som en tillgång och inte som en belastning.

Förra våren blev jag kallad på en intervju där kvinnan som intervjuade mig inte kunde sluta prata om mitt stora antal barn. Jag fick inte jobbet. Inte på grund av mina barn utan på grund av min lilla erfarenhet inom säljyrket.

Vad anser ni om det? Ska antalet barn spela någon roll när man söker ett jobb? Och ljug inte. Det är klart att arbetsgivare hajar till när det kommer upp.

I övrigt:
Barnvecka, kärlek.

Hej!