Ni är fina, underbara och BÄST!

I er har jag inte bara funnit styrka utan även fått ventilera det som man inte riktigt kan ventilera med endast män;-)

Tack så hemskt mycket för de fina avskedspresenterna jag fick av er.

Jag kommer att sakna er och er fina stämning. Våra glada skratt men även våra allvarliga stunder.

Jag läste en dikt och tänkte på er:

En gammal Indian berättar för sitt barnbarn

om ett gräl som pågår inom honom….

Han säger att konflikten står mellan två vargar.

Den ena vargen är full av

avundsjuka, sorg, ånger,

girighet, högmod,

självömkan, skuld, bitterhet,

mindervärdighet, lögner,

falsk stolthet,

överlägsenhet och egoism.

Den andra vargen är full av glädje,

fred, kärlek, hopp, ärlighet,

ödmjukhet, vänlighet, välvilja,

medkännande, generositet, sanning,

medlidande och tro.

Barnet tänker efter en liten stund

och frågar sedan sin morfar:

"Vilken varg vinner?"

Den gamle mannen svarar honom:

"Den varg jag matar."

Ni, mina vänner. Ni är den andra vargen!

Traditioner är till för att hållas?

Eller?

En del traditioner kan jag tycka är sorgliga när de försvinner, en del känns det ganska skönt att bli av med.

Som i vår familj… där hade vi i många herrans år en helt vansinnig tradition att vi (jag och maken och barnen) flaxade omkring som galna höns från förälder till förälder hela julaftonen. Samt att julaftonen tillbringades hemma hos oss, med de föräldrar och syskon som vi INTE flaxade runt till.

Nu, när vi har så pass många barn har vi bestämt oss att sluta flaxa runt. Vi har för många barn, för mycket stress i vardagen som det är, att julafton måste få vara lugn. 

DET är en skön tradition tycker jag.

Andra tråkiga saker, det är att i år är det andra året som farmor Edith inte berömmer mig för min hemgravade lax. Vad är en jul utan henne? Väldigt trist om jag får säga det själv.

Slutligen så tänkte jag bjuda på världens goaste kille!!!

<object width="320" height="265"><param name="movie" value="http://www.youtube.com/v/Urtt-PjGjBU&hl=sv_SE&fs=1&rel=0"></param><param name="allowFullScreen" value="true"></param><param name="allowscriptaccess" value="always"></param><embed src="http://www.youtube.com/v/Urtt-PjGjBU&hl=sv_SE&fs=1&rel=0" type="application/x-shockwave-flash" allowscriptaccess="always" allowfullscreen="true" width="320" height="265"></embed></object>

Suverän, eller hur! (hoppas att detta fungerar, annars så finns länken nedan)

http://www.youtube.com/watch?v=Urtt-PjGjBU

resulterade i att måndagen och tisdagens inspiration helt försvunnit.

Eller så beror stiltjen på den tröga, sega, gegga som min skalle just nu måste vara fylld av. Jag har inget fokus och när människor talar till mig så förstår jag inte riktigt vad de vill?

-Är det mig de talar till? Vad vill dom? Mig? Jag ser läpparna röra sig, jag hör ord som kommer ut, men jag kan för mitt liv inte förstå vad de säger! Tokigt.

Ebbe hade feber och halsont idag och då jag faktiskt INTE har råd att vara hemma med den lille sonen så fick han följa med mig på jobbet idag. Det gick över förväntan faktiskt. Han är en duktig kille min lille E.

Nu inväntar soffläge, tv-dosan och tysthet! Oj vad vi gillar varandra vi fyra!

God Jul!!

Nu kommer jag att bli en av  alla de där som skriver ett inlägg var 20:e minut!

Förlåt, men jag kan inte hjälpa det. Kan man bli beroende av att blogga så då är jag det. Måste jag gå på avgiftning månntro? Finns det rehabiliteringshem för bloggberoende personer?  Vad får man göra där tror ni? Lära oss att skriva på det gamla hederliga sättet?

I dag så skall jag och La Familia på innebandymatch för Noah. Vi skall sitta i Sekretariatet. Även om Noah har spelförbud tills i mitten av januari någonting så drar vi vårt strå till stacken och stöttar naturligtvis laget.

Noah har varit så deprimerad för att han inte kunnat spela. I dag skall han ta med sig sin klubba och kanske bara bolla lite.

-Mamma, jag kan ju inte springa så jag bara bollar lite!

-Ok säger jag.

-Men mamma, om jag har mina tofflor på mig då kan jag ju springa lite!

-Mm, sa jag. Fast du kanske skall vara lite försiktig?

-Äsch..jag kan nog vara med ändå!!

Hm, nej. jag skulle inte tro det va?

..så kommer här en lång harang!!

Konstigt nog så brukar det ju vara på söndagarna som min fantasi tryter. Så är dock icket fallet idag. I dag skulle jag kunna skriva en lång roman, men jag nöjer mig med några blogginlägg istället!

Ni som följer min blogg har väl knappast missat att jag blir arbetslös vid årsskiftet? Dumt nog så har jag ju vetat om det, sökt några stackars jobb, men inte fått ett enda svar? Vad menar dom med det egentligen? Kan det verkligen vara på det sättet att ingen har förstått min storhet ännu? Att jag faktiskt är den ultimata anställda? *ler*

Nå, på mitt jobb så var det några tappra eldsjälar som startade en grupp, menad främst för de kvinnor som inte hade så många andra kvinnor att samtala med under sitt arbetspass, men ALLA kvinnor är naturligtvis varmt välkomna.

Dessa stunder har varit bästa stunden under hela veckan för mig. Att arbeta endast med män är trevligt, men vissa saker kan man bara berätta för andra kvinnor!

På torsdag så är det mitt sista, mitt allra, allra sista möte med dessa underbara kvinnor. Jag skall bjuda på fikat! Vad bjuder jag på? Jag skulle vilja att det jag bjuder på symboliserar vad de har betytt för mig och vad dessa möten har inneburit för mig! Jag kan ju inte gärna komma släpandes med tråkiga gamla pepparkakor eller något annat trist.

ville vara med och göra lussebullar.

Så jag, som den goda mor jag är gör en dubbel sats av lussebullsdeg för att alla de små liven skall kunna göra många, goda bullar.

Vad jag INTE hade tagit med i beräkningen, det var att barn till skillnad från föräldrar anser att ju större bullar, desto bättre.

Nå, mina barn är kreativa till tusen och fantasin skapade många roliga bullar. Ni får se ett axplock av dem här:

Ja, några traditionella bullar blev det.

Ha en underbar tredje advent!

Nej, det var inget allvarligt.                                                                                                           

Bara lite vanlig snarthelgochhemmetserförjävligtutochvartärminaklädernågonstansjagkanintehittanågontingidennajävlaröra

…..ilska!

Nu, är jag glad:-)

Att jag sitter här hemma och är förbannad. Men, bara för att jag respekterar andra människor så mycket så kan jag inte lämna ut dem!!!

Nå, ni skall i alla fall veta att jag är suuuupersur. Skitirriterad, Less och ARG!!

Sug på den ni ett tag!

Sonen på 4, snart 5 år har tappat sin andra tand.

Även om han är själaglad över sin förlust (i hans ögon en gigantisk vinst då han tappade den på dagis så att alla såg) så blir jag lite ledsen. För varje tand han tappar så blir han äldre och äldre. Min bebis växer upp! Tandlossningen blir bara ett större bevis på det som oundvikligt skall komma.

Detta året är sista gången som vi firar Lucia på förskolan exempelvis. No more hembakta barnlussebullar. Aldrig mer  får vi njuta av 20 småtomtar, lucior och pepparkaksbarn. Nej, inom skolans värld så existerar inte sånt. Där är det "storbarnen" som lussar för övriga elever. Även om föräldrarna naturligtvis är välkomna så är man i minoritet, då prio ett för en förälder INTE är att se andra barn lussa. Man vill ju se sina egna småmonster.

Jag kommer ihåg när Jack var äldst på dagis, hur jag längtade och längtade tills han skulle börja skolan. Att han skulle bli stor. Likadant var det med de två andra även om känslan inte var lika stor som med Jack!! Men nu, med min sista bebis…det ÄR jobbigt. Snart vill ingen av barnen sova i samma säng som oss, snart är hallen överhopad av stinkande skor i storlek 45.

Pussar har jag redan fått överge, då de tycker att jag är mest pinsam när jag ber om det. Alfred, han hävdar bestämt att han "hatar pussar".

Nej, nu tänker jag sätta mig i soffan, njuta av mina underbara barn så länge jag bara kan. Jag tänkte att kanske, bara kanske kan jag tjyva till mig en puss på Alfreds lockar. Han kanske inte märker det?