Igår kväll skrattade…

…jag så tårarna sprutade. Jag hade i mitt tycke gjort något väldigt pinsamt och ju mer vi skrattade åt det och fabulerade kring effekterna av min tabbe desto mer skrattade vi. Ni vet så där så att det inte går att sluta. Jag blev helt knäckt.

Tänker inte ge mig in på att förklara klavertrampet i detalj men hade på nått vis lyckats skicka ett personligt meddelande via facebook till en bekant som befinner sig på andra sidan jorden. Meddelandet var inte alls tänkt att bara gälla honom! Till saken hör att vi inte alls känner varandra så väl, utan det är våra barn som är kompisar.

Meddelandet låg kvar hela kvällen innan jag upptäckte vad jag lyckats med. Jonas försökte trösta mig med att det nog var natt där på andra sidan och att han förmodligen inte ens märkt något. Ni kanske tänker att om personen i fråga är på semester så är han nog inte uppkopplad mot facebook så ofta men där har ni fel. Det kommer ständiga uppdateringar och bilder på allt möjligt hoppande och krälande som verkar dyka upp kring familjen.

Hur som helst är det inte ofta man får en sån där riktig skrattattack. Om jag inte minns fel var det ganska precis ett år sedan det hände sist. Tänkte jag skulle berätta den episoden också men det känns lite jobbigt att hänga ut någon annan. Löser problemet genom att inte nämna något namn utan döper personen till X.

Jag och X befann oss på Barnenshus i Sundsvall. Vi hade tillbringat hela dagen i Birsta city och leksaksaffären var vår sista anhalt. Jag har inga problem med att spendera en hel dag i ett stort köpcentra men X blir vanligtvis fort trött. Gäspningarna brukar dyka upp redan i första butiken. Men måste säga att den här dagen hade X imponerat stort på mig och dessutom verkat haft riktigt trevligt. Att orken börjar sina när solen gått ner och magen börjar tycka det är middagsdax är helt naturligt.

Inne på Barnenshus tar vi en vagn, dels för att X ska ha något att hålla sig i och dels för att det ofta tenderar att bli fler saker än det man tänkt från börja på Barnenshus. Jag som kände mig pigg knatade in i butiken, X kom lite på efterkälken. När jag i godanro passerar bebisleksakerna hör jag ett kraftigt brak bakom mig och döm om min förvåning då en obemannad kundvagn passerar mig som skjuten ur en raket.

Chockad slänger jag en snabb blick över axeln och tvingas konstatera, det jag redan befarat, att X kravlande befinner sig på golvet utan kundvagn. Naturlagarna hade plötsligt tagit över, trötthet hade gjort att X ville luta sig mot vagnen, men en tom kundvagn klarar inte av tyngden från en vuxen person och eftersom kundvagnar är utrustade med hjul rullar dom gärna iväg när någon mer eller mindre frivilligt skjuter på.

Jag reagerar med att instinktivt vända mig om och fortsätta frammåt som om ingenting hänt och att jag absolut inte har en aning om vem knasbollen på golvet är. Slinker snabbt in bakom hyllan där Pet Shopparna finns och tänker att, detta har inte hänt, detta har inte hänt… Men när X efter en stund dyker upp med skamsen min och smutsig jacka så går det inte att låssas längre.

X undrar om jag inte såg vad som hände? Och jag tvingas erkänna att jag gjort det men chocken gjorde att jag istället för att komma till undsättning valde att gömma mig från andra mammors höjda ögonbryn där dom med armarna om sina små telingar tog beskydd bakom lådor och hyllor.

På vägen hem skrattade vi så tårarna rann.

Kram X, kunde inte låta bli…