Jag undrar hur många andra pappor som tvingas sova till efter 11 för att ens barn är så morgontrötta att man inte får fika på säng förrän då?
Nåja, sent omsider traskade vi in i sovrummet, lite fördröjda efter att Isa fått för sig att hon skulle ackompanjera sjungandet på gitarr och Petter blev tvungen att ta ut ackorden på piano först. Vad de skulle sjunga diskuterade de inte särskilt läge. Min man har nämligen med sig vissa traditioner från sitt hem och där ingår att man på morsdag sjunger "Mor, lilla, mor vem är väl som du". Barnen tycker den är förfärlig men såg självklart sin chans att göra om den till Far, lilla far, vem är väl som du.
Jag lovar. Framträdandet gick inte av för hackor.

I presentandet ingick en julprydnad. Eftersom jag är julmissbrukare och har alldeles för många kartonger med sånt på vinden, får man vara smart och lägga ut inköpen på barnen – till pappa. Alltså hade Anton (och jag) enats om den där snygga benvita gran-wanna-be-grejen som såg ut som tovad plast. För viss i familjen väckte den tydligen helt andra tankar.
Julia fick äran att bära ut den från affären.
"No offends mamma, men jag känner mig som en medlem i Ku Klux Klan"

Jag är helt slut! Att följa hockeymatcher via onlinerapportering är ingen hit. Varenda litet klick som visar att en uppdatering är på gång, gör att man närmar sig hjärtinfarkterna med stormsteg. Och så ploppar rutan till, man ser att inget ändrats…och sen sitter man och fånstirrar på den och väntar på nästa lilla ’hack’ som visar att den uppdateras igen….Mer än två timmar håller man på sådär. Är man riktigt klok?

Jag vet inte om det hade varit skonsammare att åka 80 mil och se matchen live. Jag har sagt det förr och säger det igen. Det är ingen lek att ha en son som målvakt. För i samma sekund som baklängesmålen trillar in på onlinerapporteringen vet man att han på något sätt varit inblandad. Antingen kunde han inget göra, eller så klattrade han sig. Det är alternativen.

Idag var han tydligen lysande enligt tränaren. Sånt gör en mamma glad. Det innebär att sonen dessutom är på gott humör i morgon också och gissa om det är lättare att få honom att göra nyttiga saker hemma då?

Kommer osökt att tänka på Magnus och Brasse när jag tittar ut genom fönstret på morgnarna..grå, grå grå..det är precis vad dagen ser ut att bli…varje dag.

Jag brukar tycka att november har oförtjänt dåligt rykte. Nu vacklar jag lite. För när man inte ens får se Leksand spela hockey på veckor, då är november verkligen grå, grå, grå.

Man är trött jämt och ungarna är sjukt trötta.
19-åringen upplyste mig igår om att det ska komma en halvmeter nederbörd eller snö de närmaste dagarna.
’Vilken tur att han är arbetslös då’ tyckte pappan som aldrig har förstått vitsen med snöslunga.
Å andra sidan har han och jag lite olika kriterier på när och var det behöver skottas.

Så i tråkighetens tecken har jag gjort det enda rätta. Ett liv som redan känns som misär, kan helt enkelt inte bli sämre idag. Alltså har jag gjort långa listan med saker jag ska hinna beta av innan dagen är slut. Tråksaker. Som man kan göra med svullna tår.

Jag har haft nagletrång på mina stortår i flera år. Det sista året har varit helt hemskt. Den ena tån blir inflammerad och fylld med var med några veckors mellanrum.
Och ont gör det, så mycket fruktansvärt. Plus att jag kanske inte kan gå med rosa foppatofflor hela vintern? Jag fick köpa gympaskor några nummer för stora för att få in min bandagerade tå. Nu undrar jag om jag måste göra samma sak med nya vinterskor?

I måndags gav fotvårdspecialisten upp sina plågerier. Hon är jätteduktig och envis, men nu tyckte hon att jag måste ha läkarhjälp för det kan inte vara rimligt att tappa ur en halv tesked var ur tån med jämna mellanrum.

Så jag har varit på vårdcentralen varje dag sedan dess. Doktorn ville ge min tå en sista chans att bättra sig innan det blir att rycka hela nageln. Så nu fick de stackars distriktssköterskorna det hedervärda jobbet att plåga livet ur mig, genom att sticka in små kompressbitar UNDER naglarna.

En nagel som inte går att nudda utan att man tvärskriker, den går liksom inte att peta under utan att man..ja skriker ännu mer. Eller håller andan så man blir vit i ansiktet och tror man ska svimma.
– Göra illa folk är inte min starka sida, sa sköterskan idag.
Nej, jag fattar det. Och jag fattar att det kommer att göra ont, det behöver man inte vara Einstein för att räkna ut.

Men nu har jag uppehåll till måndag. Remsan de petade in idag ska få sitta till måndag, förutsatt att jag håller koll och dränker den i sprit med jämna mellanrum i helgen. Utvärtes tyvärr.

Själv är jag sur över att en sån liten skitgrej ska förstöra så mycket av ens goda humör. Och så börjar det bli kallt om fötterna i foppatofflorna!

Jag var med på invigningen av nya skolan igår. Där offetliggjorde man också namnet på skolan. Barnen stod där med förväntansfulla ögon när rektor öppande kuvertet med det hemliga namnet som blev…..Levarskolan.
Jag vet inte vad de kände inför det fantasilösa namnet, det finns en poäng med den lokala anknytningen, men jag vet att min 16-åring skulle ha sågat namngivaren jäms med fotknölarna. För en vecka sedan åkte vi förbi en förskola på Rödviken.

Julia: Rödhaken, vad är det?
Jag: Det är förskola, rödhake är en fågel.
Julia: Jaha, Holken då, vad är det?
Jag:Det är också en förskola.
Julia: Men har de någon tävling i att hitta så tråkiga namn som möjligt på dagisen? Det kan väl inte finnas en unge som gillar de där namnen? Förresten, vad heter pappas dagis?
Jag: Tulpanen
Julia: Just det, Tulpaaaanen. Så jävla tråkigt. Är det pappa som har kommit på det? I så fall borde han ha spö.
Jag:Jamen vad skulle du döpa en förskola till då?
Julia: Tja, Drömmarnas Dagis, DD, typ. ( svaret kom blixtsnabbt, utan betänketid)
Julia: Ja eller nåt liiite intressantare namn som på en person. Som Claytons dagis.

Jag undrar vad ungarna skulle tycka om att gå på Claytons dagis? Eller om det är mer inriktat på ’typ’ tonåringar?
Men jag kan hålla med om det hon säger till viss del faktiskt. Det är ju vuxennamn på många förskolor. Och inte tror jag Levarskolan hade fått heta just det om ungarna själva hade valt.

Anton och jag har varit på utvecklingssamtal. Han måste ha varit lite oroad innan för han var lättad som jag vet inte vad över att fröken bara hade sagt positiva saker. Han var faktiskt på så gott humör att han, rakt emot vad han brukar, spred beröm över pappas middagskonst.
’Pappa, du är verkligen väldigt duktig på att laga mat’

Det är sånt som ens barn normalt säger när de behöver pengar eller vill förhandla om något annat.
Men det går fort att bli nertagen på jorden. Petter hann bara in genom dörren efter jobbet, fram till grytorna på spisen och konstatera att det där inte alls såg gott ut. Den var dessutom fullproppad av Antons hatobjekt broccoli.

’Jamen, till och med Anton har berömt pappas matlagning,han gillade maten och sa att det var jättegott’ försöker jag.
’Eller så har Anton plötsligt lärt sig ironi’ svarar sonen surt.

Storasyster kom med facit när jag än en gång försökte berätta att Anton verkligen älskade pappas mat.
’Det kan bero på att han inte åt det där, han åt köttbullar och makaroner före oss’

Brudmagneter eller nördar? Medge att det är svårt att bedöma sina småbröder anno 1977. Och inte blev det lättare sen heller….

”Mamma, när dina bröder var unga, var de liksom brudmagneter då eller var de nördar?”
Det är 16-åriga Julia som undrar en kväll vid middagsbordet.
Och vad svarar man på det? Bedöma sina bröder, de man har slagits så in i h-vete med? Varenda tjej som kom över tröskeln hemma visste man hade något allvarligt fel, om hon nu tänkte gänga sig med en av brorsorna. Det hör liksom till syskonlogiken.
Dessutom undrar jag om det inte finns några andra kriterier? Är man antingen magnet eller nörd?

Så jag säger att det är en omöjlig fråga att svara på och i ett försök till pedagogik drar jag en parallell.
”Tänk dig in i min situation. Tycker du Petter ( hennes storebror alltså) är snygg” undrar jag.
Hon tittar på mig som att jag inte är riktigt klok.
”Petter?!?!??!”
”Ja, det är väl precis samma, sak, han är ju din bror” fortsätter jag.

13-åriga Isa tittar upp under luggen och ser närmast illamående ut.
”I och för sig finns det tjejer bland mina kompisar som tycker att Petter är snygg” säger Julia när hon har tänkt till ett tag.
Isa tittar på Julia med sån avsky att man kunde tro att det var Quasimodo eller nån vi pratade om.
”Seriöst?!????” säger hon och spärrar upp ögonen.
”Ja typ” replikerar Julia.
”Groooooooss” säger Isa, vilket jag har lärt mig är amerikanskt slang för något som är verkligen vidrigt , snuskigt och äckligt.

Därmed är diskussionen avslutad. Ingen kräver någonsin mer att jag ska bedöma mina bröder.

Söndagen blev en eftertankens dag både för mig och mina barn. Nyheten om trafikolyckan på Haga gick inte att värja sig mot. Det var mycket som snurrade runt i huvudet på många av oss här i samhället när vi träffades på ishallen igår. Många av oss tänkte på de fem handbollstjejerna som dog i trafikolyckan utanför Bygdeå.

Det är ju så på en liten ort att man känner flertalet av invånarna på ett eller annat sätt. Har man fem barn är det ganska givet att man känner de flesta ungdomarna på orten åtminstone till namnet.

Nu ligger en tidigare klasskamrat till min dotter allvarligt skadad. För min sons lagkamrat i innebandyn är läget kritiskt. En av de andra killarna har spelat hockey med min son. Man känner några av föräldrarna. Det är klart att det känns in i hjärtat när sådant här händer. För både mig och mina barn. Faktiskt för väldigt många i lilla Nordmaling och byarna runt omkring.

Jag pratade med brorsan till en av tjejerna i handbollsolyckan igår. Det är många minnesbilder som kommer tillbaka. Jag kan bara föreställa mig hur ont det måste göra. Hur han känner sig när en av hans kompisar nu varit med i en svår olycka kan jag nog inte ens föreställa mig.

Jag bara hoppas att det går så bra det kan för alla inblandade och tänker på deras föräldrar, syskon och andra anhöriga som just nu går igenom en av de svåraste saker man kan göra.

Och för oss andra är det tid för eftertanke.

…är hela världen vit. Den där barnsången fick vi sjunga i skolan, det minns jag. Och jag minns fortsättningen också.
’Och vi förstår att vintern har kommit hit’

Det är där jag tvivlar lite. Jag tänker inte alls förstå att vintern har kommit hit. Inte ett dugg. Jag tänker streta emot allt jag kan, om inte annat för att jag i något dumdristigt ögonblick har lovat att åka en massa skidor så snart det blir snö.

Jag var in till Umeå i natt och hämtade 16-åringen och hennes kompisar från konserten med Moneybrother och Sahara Hotnights. Det var hyfsad dålig sikt på E4:an på väg hem vid 3-tiden i natt och jag märker att jag har blivit lite älgrädd, efter de sista älg-olyckorna jag varit ute och jobbat på. Det är nog inte så dumt med eftertanke ibland.

Ingen dag är den andra lik i mitt liv. När min kompis säger ’jaha, det är match i helgen igen’ är jag helt oförstående. Jag menar, förra helgen var det match i Husum, i helgen ska lillsonen till Skellefteå Kraft Arena och spela i A-hallen. Det är väl ändå en viss skillnad?Jag fattar att det känns stort för honom som liten Skellefteå-anhängare att få gå in på just den isen.

Idag spelar han handboll i Vildmannahallen och se det var en hall i Umeå som jag inte varit i. Det hör inte till vanligheterna. Sen har storsonen dubbelmatch hemma med A-laget i helgen och det innebär att båda dagarna är ganska fulltecknade.

Min man sitter just nu och fyller fläskfiléknyten för fullt, för vi lär ju inte vara hemma förrän ungarna håller på att akut dö av hunger. Själv bloggar jag. Man måste ju prioritera lite här i livet.