Jag har varit på massage. Det var ett vågspel eftersom jag fortfarande är så öm i kroppen efter infektionen i våras. Allt eller inget. Vinna eller försvinna liksom.

Njutningsfullt? Inte på enda fläck. Men tydligen väldigt nödvändigt.
Sen idrottsmassören hade satt händerna i mig igår var jag lika yr som efter ett helrör av nån alkoholdryck. Inte en enda vägg var på rätt plats när jag skulle ta mig därifrån med mina uppmjukade muskler, som enligt massören liknade cement till en början.

Det höll i sig nästan hela dagen i dag också dessvärre. Så eftermiddagen tillbringades nerbäddad på värmedynor för att lindra smärtan i min ömma kropp.
Nu börjar det kännas lite bättre, men inte ser jag fram emot att lägga ner skulderbladen mot madrassen.
Det ska bli bättre på sikt. Det vet jag också. Men just nu är det bara ont, ont, ont.

Det måste ju vara det ultimata att först partaja och kolesterolbomba en hel helg och sen åka iväg på "avgiftning" ? Alltså är jag borta den här veckan och bryr mig om mig själv som det så vackert heter. Äter nyttigt, tar ut mig maximalt på vattengympan och bäddar in mig bland filtar och värmedynor mellan varven. Och inte blir det mycket dator heller. Precis som det ska vara.

20-årskalaset gick förresten fint. Sonen fick bland annat ett förkläde av tjejens föräldrar och syster och ett medföljande rim som löd ungefär "Man måste hålla stilen när man har en kokbok i mobilen".
Jag: Vem f-n har en kokbok i mobilen.
Sonen: Jag.
Jag: DU? ! ? !
Sonen: Ja, jag har fått den.
Jag : Av vem då?
Sonen: Din lillebror i Göteborg.

Plötsligt föll alla bitar på plats. Naturligtvis. Det finns ingen annan som skulle komma på idén tänker jag. Min bror lagar mat med kokboken på notställ i köket och vårdar sina knivar och sin spiskummin som om det rörde sig om spädbarn. Fast kockmössan tror jag inte han använt på sistone. Om han är kock? Nä, han är kemiingenjör. Fast det är kanske nästan samma sak?

Numera har jag också en kokbok i mobilen. Den kom per sms. Tydligen har den spridit sig i Sunnansjö innan dess. Är det en ny trend?

Idag fyller svägerskan Petra 40 år och kvällen är definitivt vikt för fest i hennes garage. Jo, det blir fest där, i stommen till det som så småningom ska bli garage snarare. Nygjutet golv, tre väggar och ribbtak i trä med plast spänd över. Helt perfekt, plant, stort, ljus och regnsäkert och definitivt japaninspirerat tyckte jag.
När vi igår natt hade pyntat klart och tänt alla ljus för en "lightcheck" eller vad man ska säga, så var det så fantastiskt fint!
Sen kom min bror och undrade om vi skulle ha seans. Inget sinne för romantik just då inte.

Det hände en mycket märklig sak i morse också. När vi klev upp var vi ensamma i huset. Fatta. Sofia var i Umeå på middag igår kväll, Petter var på partaj med sina kusiner, Julia var på tjejfest och Isa sov över hos en klasskompis. Anton var den enda som var hemma i natt, men han åkte på fotbollscup till Vännäs tidigt i morse.
Det är näst intill spöklikt att vara två vuxna ensamma i ett stort hus bara sådär. Det är svårt att tänka sig att det kan bli ens vardag så småningom.

Dagen är ganska späckad. Jag har hunnit med en vigsel vid lunch, nu ska jag jobba på hockey om en halvtimme och sedan blir det 40-årskalas natten lång. Ja eller i alla fall till midnatt som Petra sa. För sen går dagen över till den 7 september och då fyller Petter 20 år. Så det kanske blir dubbelparty där då.
Vi lär ha dagen räddad i morgon också med dubbla fotbollsmatcher och 20-årskalas. Men oj vad kul det ska bli!

Isa kom hem från skolan i förrgår med sin kompis E.
"Vi ska laga lunch" förkunnade hon innan de satte igång.
Reglerna i mitt hushåll är att skolmat är till för att ätas, men de dagar det är gröt kan jag tänkas göra ett undantag när de slutar skolan efter lunch. Jag har lite svårt att se gröt som mat jag också faktiskt. Julgröt en dag om året, visst, men sen undviker jag nog det.
Hur som helst så bläddrade hon upp hemkunskapsboken.
"Fatta vilken skatt det här är" fortsatte hon medan de ivrigt bläddrade fram receptet på ostsås.
De hann bara till inledningen innan de stötte på patrull.
"Har vi något redningskärl?"
"Ett VAD?" undrade jag.
"Ett redningskärl, man ska ha det till att blanda redningen"

Alltså. Jag anser mig vara åtminstone normalt matlagningskunnig. Men jag kan aldrig erinra mig att jag har använt begreppet redningskärl? Vad är det för fel på skål, glas, kopp, mugg, bunke? Varför ska man krångla till det så förbaskat och särskilt i en lärobok för 14-åringar?
Behöver vi lära oss ordet redningskärl i svenska språket?

Förresten blev såsen god enligt utsago.

Jag kommer hem och barnen ligger i soffan framför TV:n. Något är det som luktar i huset.
Jag: Det luktar bränt
Barnen: Va?
Jag: Det luktar bränt, säger jag.
Julia: (mycket släpigt från soffan) Det är väl någon som har tänkt.

Isa ligger på stranden och löser korsord.
"Plågar make? På sex bokstäver" säger hon fundersamt innan hon börjar bokstavera.
"M-O-N-I-C-A"
Jag höjer inte ens på ögonbrynet. Skitunge.
"Näe, det stämmer inte. Det är några bokstäver fel" säger hon.
"Försök med ANNICA" säger jag surt.
Det finns en poäng med det. Annica är nämligen min syster och huruvida hon plågar sin make eller inte ska jag egentligen låta vara osagt.
Jag vet bara att på alla hennes födelsedagar står det långskaftade röda rosor värda en normal mat-veckohandling för en hel familj, på hennes köksbord. Min man tittar skräckslaget på dem varje år och jag vet vad han tänker.
"Stackars svåger! De där rosorna är värda två månaders canal+- abonnemang"

Och kanske var det rosorna som min man hade i bakhuvudet den gången för en massa år sedan, när vi hade ett riktigt praktgräl. Jag måste ha retat honom något kopiöst för till slut hade han liksom helt slut argument. Med mördande blick stirrade han på mig innan han väste.
"Det finns bara en som kan vara värre att vara gift med än DIG! Och det är din syster!"

Alltså, jag vet fortfarande inte riktigt varför det där om syrran flög ur honom. Men det lät så roligt att jag började gapskratta. Och givetvis var jag tvungen att berätta det där för min syster senare.
Lika självklart ställde hon min man mot väggen.

Nu hör till saken att min man gillar min syster. Det finns inga hard feelings där. Men jag trivs onekligen med att påminna henne då och då om vem som är den värre av oss att vara gift med. Det är alltid skönt att inte vara värst i någons ögon i alla fall.

Varje morgon när klockan ringer försöker jag närmast medvetslös hiva fötterna över sängkanten för att ta mig till badrummet. Nu har det uppstått problem. För lika punktligt som min klocka ringer, lika punktligt hör jag badrumsdörren låsas!

Jag har levt i tron att varje morgon kunna gå till mitt badrum när jag vill. Alla har haft så olika tider.Men nu har vi en kollision.

14-åringen är lika punktligt uppe varje morgon. Vid exakt samma tidpunkt varje dag kliver hon in i duschen. Och det är vid exakt samma tidpunkt som jag vaknar av klockan och inser att jag är fruktansvärt kissnödig. I flera dagar har jag klockat henne och räknat fram att det tar ganska exakt en kvart innan det är ledigt igen. Inte mycket tid egentligen, men är man kissnödig är det närmast ett ljusår. Dessutom blir jag ganska exakt en kvart sen ner till grötkoket, innan jag har vaskat av mig. Hela min tidsplan spricker. Så vad gör jag nu?

Antingen utnyttjar jag min föräldramakt och tvingar henne att ha dörren olåst medan hon duschar eller så tvingar jag henne att gå upp tio minuter tidigare. Eller, hemska tanke, så tvingar jag upp mig själv en kvart tidigare? Så jag hinner kissa innan hon duschar!

Jodå, vi har fler toaletter i huset. Men finns det något värre än att vara kopiöst kissnödig, hålla ihop benen när man ilar nerför trappan för att rycka i toahandtaget på bottenvåningen, konstatera att det är låst och meddelas:
’Jag skiter. Det kan ta ett tag’

Idag firar jag och maken 24-årig förlovningsdag. Det är några år det.
"Va, var ni förlovade så länge innan ni gifte er" utbrister 12-åringen som tycker det är en eon mellan 1 september och 5 januari.
"Va, var ni bara förlovade ett halvår innan ni gifte er" utbrister 14-åringen två minuter senare vid frukostbordet.
Sen följer en lång diskussion om förlovnings- och vigselringar och sedvänjor i olika länder.
Att pappa var tvungen att förlova sig för att få åtminstone en ring. Orättvisan över att jag har två. Här är det stora reformer på gång direkt vid frukostbordet. Det är inga små kravs som ställs på en stackars morgontrött mamma som ni ska citera vigsellöften och reda ut begreppet ’vårdtecken’.

Och jag som är lika trött som vanligt kan inte koncentrera mig på två saker samtidigt utan häller i hastigheten röd quinoa i havregrynsgröten när jag ska hälla i linfrö. Jag har alldeles för många olika sorters frön i mitt skafferi. Jag ska skicka ett klagomål till hälsokostföretaget som inte kan göra påsarna lite mer olika.
Efter att ha skrapat bort det mesta av quinoan är gröten i alla fall inte särskilt god och jag förstår om båda barnen plötsligt är "mätta" eller "har för ont i halsen för att äta gröt idag".
Jag konstaterar dessutom att mjölken har utgånget datum och funderar på pannkaka till middag. På min 24-åriga förlovningsdag. Är det då man kan säga att det har blivit vardag i relationen? ! ? Eller ska livet inte vara mer glamouröst än så här?