Igår hickade jag riktigt till när jag upptäckte vilket underbart vackert hus vi har. Man måste faktiskt vara observant för att verkligen se det. Ens hus bär på så mycket annat: det är där man sover, städar, lagar mat, äter, älskar, bråkar, gråter, festar osv. plus att det alltid är ett orosmoment. Man är orolig för brand, inbrott, strömavbrott samt för att något ska hända med vatten, avlopp m.m.
Men att verkligen stå och titta på huset utan skygglappar och veta att det är ens eget hem uppväger all oro. Livskänslan höjer sig och blicken höjs mot himlen…

För nio månder sedan såg detta löv dagens första ljus.

Jag älskar de små mjuka vindkullarna i snön.

En Conehead på den utrangerade soptunnan.

Det är alltid lika skönt att komma in i pannrummet.
Gomorron!