Förhindrandet av att en skriven text kan läsas av andra människor är ett av de mest kränkande brott som kan riktas mot en kommunicerande människa. Och just nu utgör nobelpristagaren Mo Yan västerländsk medias i särklass största spottkopp på grund av hans medlemskap i det styrande partiet i censurens Kina vilket de naturligtvis är i sin fulla rätt att göra.
Men i dessa journalisters del av världen existerar en annan typ av censur som är minst lika vedervärdig (om inte värre). I de USA-ägda "sociala medierna" får man nämligen inte heller uttrycka sig som man vill. Det senaste exemplet är när en Facebook-uppdatering som Jonas Gardell gjort helt enkelt raderades. Han hade tydligen uttryckt sig sårande mot Sverigedemokraterna och det föll inte Facebooks censor på läppen.
Jag kan inte bestämma mig om vad som är sämst för den enskilde; att inbilla sig att man har tillgång till fri yttranderätt eller att veta att man inte har det. I det första fallet finns nämligen inte tillstymmelse till en chans att ändra på förhållandena eftersom de är ogripbara medan man i det andra fallet kan revoltera mot ett kvävande och synligt åsiktsförtryck.