Idag sitter jag och bresar i förstaklasskupén på tåget. Eftersom jag inte förrän nu upptäckt denna rymliga vagn, har bristerna i min streetsmartness ännu en gång sorgligen blottlagts. Dessa platser har – mig ovetandes – hela tiden varit de mest eftertraktade på tåget! Nu sitter jag utbredd här och undrar varifrån mina barn fått sin nyfikna framåtanda. De gener som krävs för att ha förmåga att lämna sin inåtvändhet och blicka ut mot världen har tydligen legat i träda hos mig.