Enligt mätningen på Google Earth blev dagens skogspromenad ca en mil lång. Ett hundskall på avstånd hade väckt mitt intresse och eftersom vinden var nordlig och skallet kom från norr blev det en självklarhet för mig att undersöka vad som var på gång. Att vinden var relativt stark medförde naturligtvis att det var svårt att bedöma avståndet till hundskallet. Tyvärr visade det sig även denna gång att älgståndet i fråga befann sig utanför min jurisdiktion, närmare bestämt uppe på Kronoparken. Eftersom jag alltid bär med mig kamera och/eller gevär på mina höstpromenader går jag så försiktigt en stelbent 65-åring någonsin kan för att om möjligt komma nära eventuella villebråd. Men trots ett antal timmars koncentrerat spanande lyckades jag vare sig se eller ens höra flyktljud från något av skogens djur. Men så, när jag var på väg hem och befann mig helt öppet mitt på kraftledningen, fick jag äntligen lön för mödan. På nära håll överraskades jag av ett kraftfullt rådjursbrölande, ett sånt som ger en ståpäls på hela kroppen. Och eftersom jag hade kameran redo för action var det bara att stanna, stå blickstilla och avnjuta naturupplevelsen med filmknappen intryckt.
Etikett: svartsjuk
Batterierna påfyllda – Check!
Idag tog jag kameran istället för geväret när jag gick upp i skogen. Jag hade således bestämt mig för den snälla promenadvarianten, som även – enligt tidigare statistik – är mest givande. Jag har en faiblesse för myrkanter, de har alltid något att erbjuda i form av mossor, stubbar och träddelar under nedbrytning. Någon timmes cirklande runt en myr och kameran börjar kippa efter gigabytes och batteripåfyllning. Och under samma tid fylls både mina sinnen med åtskilliga gigabytes inspiration samtidigt som mina batterier fulladdas.
Märkliga formationer på en förtorkad trädgren i myrens kantzon.
Björken har klämts fast mellan tallarna – jobbigt för björken, men mina ögon upplever sensuella linjer i bilden.
Lätträknade årsringar i den rimfrostbelagda stubben, 115 stycken kunde jag räkna till. En intressant iakttagelse är att tjockleken på årsvarven tvärökade för cirka 60 år sedan för att 10 år senare återgå i samma lunk som tidigare igen fram till slutavverkningen för ett tiotal år sedan Detta var således en av de kvarlämnade frötallarna.
Och i sommargrannens rimfrostbelupna fönster ståtar år efter år de vackra fjädrarna.
En liten råbock har flyttat in på tomten. Helt obrydd har den idag legat och idisslat trots att jag med stånk och stön riggat upp min kamerautrustning alldeles i bockens närhet. Efter några minuter blev den dock bortkörd av en – kanske svartsjuk – stor hankatt med namnet Pricken.
Senaste kommentarerna