I princip varje morgon när jag hämtar tidningen vid brevlådan får jag mig en ordentlig utskällning av en nötväcka. Endera sitter den i en av björkarna framför huset eller också nedanför landsvägen där vi har vår postlåda. I mina öron låter det som ett helt ursinnigt revirhävdande läte, men så fel kan den väl inte ha att jag väcker såna känslor hos den lille gynnaren. Nog har jag väl bantat ned mig en hel del nu, men än det är en bit kvar till tättingarnas nätta kroppshydda.