Googledetektiv som jag är kunde jag inte låta bli att efterforska identiteten på det bilvrak jag fotade imorse. Tanken svindlar när man försöker sätta sig in i den situation som köparen av en sprillans ny cheva befann sig i 1938. Att komma hem till byn i en ny jänkarbil i slutet på 30-talet måste ha varit en oförglömlig upplevelse.
Enligt uppgift har bilen stått på samma plats sedan 1950-talet och håller fortfarande ihop trots vårt bistra klimat. Kvalitet rakt igenom!
De personer i vår omgivning som nu vet om att vi ska installera markvärme har gratulerat till ett storartat beslut. Men är det så bra? Nuförtiden upplever man att man får väldigt få varje dag – kanske i snitt fem. Två av dem är eldningen i vedpannan, alltså nästan 50 procent. Att stiga upp på ett kallt golv, dra på raggsockor och gå ned till pannan, elda och några minuter senare känna värmen komma smygande och slutligen fylla huset från golv till tak med mjuk björkvedsvärme är kanske den starkaste dagliga känsloupplevelsen. Den har dessutom en upplevelsegaranti – det känns lika himlastormande bra varje gång. En jämn värme från morgon till kväll känns lite (S), och det är inte så komme il’faut (eller hur det nu stavas) i dessa dagar.
Gomorron!
Senaste kommentarerna