Ingen seger på 166 starter men ärlig ändå

Av , , Bli först att kommentera 2

New Express på en bild från januari 1978 tillsammans med Ronny Löfstedt.
Foto; P&R, TR Bild

En av mina morbröder, Per-Ola (och på den tiden ingifta moster Eva) tog mig in i travets värld.Som publik.
Liret? Nej, morbror har aldrig lagt ner någon större tankeverksamhet på spelet.
Lite deg har han kunnat kasta in för spänningens skull. Trav har dock alltid varit sporten och umgänget runt Umåker för ”Peran”, som vi kallar honom.

Man kan säga att han varit en både lat och dålig spelare.
Odds under 20 gånger på vinnarspelet har alltid varit blaha blaha och följehästarna många och inte så framgångsrika.
Skellefteåhästen New Express utsåg mobbe till nästagångare. En han följde i start efter start och stöttade med några tior i toton.

Kom att tänka på New Express när podden Trottosport diskuterade segerlösa hästar för någon vecka sedan. New Express lär nog inte nämnas om inte jag slår ett slag.
New Express (e. Express Rodney- Duchess Fibber) måste ligga väldigt högt upp på ickevinnar-listan med sina 166 (!) segerlösa starter.
Jag har skrivit om Per-Olas kämpande med New Express några gånger i kåserier och krönikor. Allt förstås i raljerande ordalag.
Men det var faktiskt så att hästen för det mesta såg liksom småklämmig ut i provstarter och värmningar. Liten var han och ganska fin att titta på.

Amatören Ronny Löfstedt tränade och ägde New Express under hela dennes karriär.
Ringer på chans en man i Örviken i Skellefteå med det namnet. Och hittar rätt!
Visst är det Ronny Löfstedt med den omtalade ickevinnaren.
Men om man vill prata strunt om New Express har man ringt till fel man visar det sig. Det handlar om en älskad häst som alla andra i travets Sverige.


– New Express var ofta fyra-femma och var väldigt nyttig. En liten hingst, runt 1.52 hög någonstans.22 tredjeplatser och flera andrapris. Han var en otroligt fin och trevlig häst, säger Ronny Löfstedt som nästan alltid körde själv.

Sedan säger Löfstedt något som får anses som uppseendeväckande.
New Express sprang 166 lopp och var aldrig först i mål. Men segervilja saknades inte.

– Det var faktiskt en ärlig häst. det var inte så att han inte ville vinna. Mer var det så att han var lite dålig från start, och så. Vi hade honom hela tiden, hela hans liv och köpte honom som fölunge. Hållbar var han, lätthanterlig, en jättesnäll häst. Någon gång var han med på målfoto och var bara huvud ifrån att vinna. Vi hade Berth Johansson att köra en gång och lät väl ett par tre bättre kuskar prova några gånger, säger Löfstedt.

Någon superviljan att vara först kan New Express inte ha haft ändå.
Försöker eder bloggare.
Kanske var hästen lite av ett flockdjur?

– Ja, lite så var det väl. Största missen vi gjorde med honom var att vi inte lät kastrera honom då han var unghäst. För han var väldigt hingstig och var lite ointresserad av att springa om det var något sto med i loppet. Då kunde han gärna skita i att tävla och i stället vara med där, säger Ronny Löfstedt.

Hur fint är det inte att tänka sig New Express, lite seg från start och långt efter på ”kör”. När han hittade sig ett sto att spana in sprang han hellre och tänkte på parning än att tävla och stannade därmed i kön.

>>>>>>Mobbe i kalsongläge

Sätter in en ungdomsbild på Per-Ola (han är sig lik och går ofta i kalsonger hemma nu också).
New Express minns han och alla gliringar under åren. Varför började han lira just den hästen?
– Jag tror att han gjorde ett bra lopp en gång och då spelade jag honom och fortsatte. Hästen tjänade ofta pengar men det hade ju inte jag nytta av. Men en fin liten häst var det, säger Peran.

Morbror minns en annan av sina följehästar. Limita (e. Limit-Code) gjorde 181 starter och vann två lopp, Men då lirade han inte. Typiskt.
Ett fint facit hade hon, med en stark flockdjursprägel 181 starter 2 segrar, 18 andra och 40 tredjeplatser.
John-Erik Siklund (amatör på Umåker, numera boende i Örnsköldsvik) hade Limita som vi brukade spela. Vi var på Solänget en gång men då regnade det så in i helvete att vi aldrig gick ut ur bilen. Då vann hon till över hundra gånger pengarna. En gång körde Magnus Cedergren Limita på Umåker. I ”Röbäckssvängen” (mot stadsdelen Röbäck i Umeå, den så kallade ”första kurvan”) fanns det en nerfart till stallarna ungefär 800 från mål. Limita hade stallet där. När Magnus Cedergren styrde ut for hästrackarn av banan och försvann, berättar morbror.

>>>>>>En jakt på resultatservice

Lyckseleveckan är avslutad för i sommar, så även tävlingsveckan i Hoting.

Om det var svårt att få reda på resultat efter tävlingsdagar på permanenta banor på 1990-talet (och förstås ännu längre tillbaka) var det verkligen ett JÄTTEJOBB med att få reda på resultaten när Hoting och Lycksele med flera icke permanenta hade kört.
Före internets tid och definitivt före mobiltelefonernas.

Entusiasten Elving Andersson hade ett knep när telefonsvararna hade smält ner av överbelastning. Han brukade ringa travrestaurangerna under pågående tävlingskväll och bokad bord till nästkommande trav och lite i förbifarten sticka emellan med sitt egentliga ärende till hovmästaren:
– Vet du förresten vilka hästar som vunnit i kväll?

Bordet kunde man ju alltid avboka.

Apropå telefonsvarare kommer här ett kåseri som jag skrev då jag jobbade på travnet.se när 2000-talet var ungt.

Rubrik kåseriet: Rena snurrerierna i travets värld

Har ni sett, har ni sett. En gammal telefon – med snurrskiva!
Det var inte så länge sedan det stod såna här i alla svenska hem. Nostalgi.
Alla med åldern inne minns hur det var att snurra och hur snurrigt det kunde bli när det skulle jagas travresultat förr i tiden.
Det var ju bara de större banornas resultat som platsade på text tv:n. I övrigt var man hänvisad till det gamla snurrande ringandet till telefonsvarare på travbanor landet runt.
Och om man någon gång kom fram. Telefonsvararna var ju tröskverken man svor ve och förbannelse över.

Tekniken var begränsad och ibland kunde man få för sig att det bara fanns E-N ingående linje till banorna när det kördes trav.

Det var vanligt med en telefonmöbel i hemmen när jag växte upp på 1970 och 1980-talen. Möbeln stod centralt i hallen. Ett jack och någonstans att sitta ned (i mitt och ditt fall inte sällan med ett travprogram i beredskap?). Mammas förmaningar i öronen om att det kostade p-e-n-g-a-r att ringa riks.

Mödosamt slog man numret till Solänget, Boden, Solvalla eller vad det nu var för bana. Allt tog sin lilla tid på den tiden. Tuut tuut tuut. Upptaget!
Minns särskilt en gång då jag satt barnvakt åt min lilla kusin Jenny.
Någon gång efter midnatt skulle morbror och moster komma hem och väntade sig då det framlagda Solänget-programmet fulltecknat med ettan, tvåan och trean i varje lopp, kilometertider och odds.

Så när lillkusinen somnat var det alltså bara att sätta sig ner i hallen och snurra. Och som man snurrade. Svor och snurrade.

Äntligen…klick!
Det var fredagstävlingar på Solänget, nåt stortrav, och strängt taget omöjligt att komma fram.
Men så. Linjen…det klickade till! Äntligen.
Linjen var fri men tyvärr svarade den gamla helskottas telefonsvararen bara med tystnad. Bandet med de inlästa resultaten hade gått till slutet. Svararen behövde backa sig och reagerade inte mera på den sessionen…
Det var bara att lägga på och snurra numret igen. Tuut tuut tuut.

Inte kunde man ringa någon på plats heller. Det här var före mobiltelefonernas tid.
Snurr snurr snurr. Men i mål kom jag med ett travprogram full med anteckningar som blev nattaläsning för morbror när han kom hem från festen. Barnvakten hade skött sina två åtaganden med den äran under en snurrig kväll.

Slut från Wikners TRAVliga blogg för den här gången.

Skriv gärna kommentarer i kommentarsfältet.
Mail: [email protected]

Bli först att kommentera