…jag hade missat hela grejen!

DBT för mig innebär träning i Mindfulness, träna frontalloben så den kommer i kontakt med känslocentrat i mitten av hjärnan. I all stress och panik runt saker frångick jag många övningar och missade på så vis kärnan i vad allt går ut på.

Igår med hjälp av någon som kommit längre i sin strävan att vara här och nu, varken igår eller imorgon förstod jag kärnan av det hela. Vad det går ut på.

Så… Jag gjorde om, gjorde rätt. Började på ruta 1 igen. Med att ännu en gång lära mig verktygen för att kunna vara i nuet. Priset, som ett brev på posten: välkommen huvudvärk, välkommen ro i skallen.

Nu med några timmars eftermiddagsvila och ytterligare lite träning är jag där jag ska befinna mig. I nuet, varken oroandes för morgondagen eller det som hände igår.

Och om mina tankar tenderar att flyga iväg för jag dem genast tillbaka, hit, där jag är just nu. Det är faktiskt helt fantastiskt! Det faller bort så många idiotikänslor jag sett som sanningar och min verklighet.

För det är så här: Känslor är inte sanningar ej heller verklighet. Det bara är och ska accepteras utan att värderas in i det som pågår. Oerhört svårt, men med träning vet jag att det går.

Nu är det tacos, för här där jag är, är det fredag och det innebär tacos för hela slanten.

Jag är tacksam, även idag.

när man bara…

…skulle vila en stund och vaknar upp med en filt runt kroppen. Med hörlurar i öronen förlorade jag mig en stund trots full rulle i huset. Med byggnation och ett gäng ungar utgör det trygghet när det ändå råder lugn och stressfrihet trots måsten och kaos. De lär mig, jag lär in.

…och nej!

Jag är inte sorgtyngd! Jag pussas och känner!

Jag är min egen lyckas smed!

idag är en bra dag! Inga tankar som drar iväg, eskalerar och tar över det som är viktigt. Jag.

Mitt i en byggarbetsplats finns lugnet. Min ”syster”, min allra bästa vän, min stadiga klippa, mitt allt.
När jag känt mig som världens värsta människa, allra sämst på denna ynka jord har hon, hennes stora underbara familj, aldrig någonsin tvivlat.
Säkert oroat sig, fällt många tårar men aldrig, aldrig backat.
För mig med stora anknytningsproblem är det stort!

Jag älskar dig dyrt och heligt! Nu och för alltid.

idag blev det bara för mycket…
Från dagens goda start till session 8… emotionsteori och känsloregelering.
Redan på första sidan av kapitlet började jag bygga upp min rustning. Det innerliga motståndet…
Hela tiden jag varit inom den sk ”psyksvängen” har jag fråntagits rätten att känna känslor. Har jag någon gång försökt har personal effektivt slagit mig till marken på ett eller annat sätt.
Försöken att tysta mig många.
Men jag gav inte upp, inte då. Jag kämpade för mitt liv så att mina barn skulle ha en mamma.
Helt plötsligt har jag rätt att känn igen…
Och just nu samsas det en mängd känslor inombords.
Det hela blir kaotiskt och leder till djupa inre konflikter.
Jag har landat där jag ska vara just nu. Med de som bara låter mig vara. Men det är idag.
Imorgon, efter hockey yra är det säkert nya tag och nya bättre strukturerade känslor som styr. Jag är stjärnan i mitt universum. Jag väljer lycka före att alltid ha rätt denna afton.

Nu peppar vi hockey. Go go go Skell-town, eller hur var det?

…händer.

Jag om någon borde veta det.

Idag när jag fått i ordning lillgänget, kläder, frukt, ytterkläder och ryggor med de ute genom dörren före mig, där jag inser att yes! Inget tjafs denna morgon, vi kommer faktiskt i tid!

Möter mig en syn… Två stycken eminenta ungar står längst upp på något som är en ja… eh, snöhög täckt med bajs? Inser när jag ser sonen sakta på två ben ta sig ned att kanske…

…kanske tittar Sessan också på hur han gör. Men nej, det kan ju ta längre tid. Istället sätter hon sig på allra högsta position, på rumpan och kanar ner med vantar och overall, som efter nedfärd ser ut som en utstyrsel för att mocka en ladugård.

Utan att vara ett geni inser jag att komma i tid till skolan är uteslutet. Rynkar pannan och blir lite sträng i rösten när jag påpekar det onödiga i att inte tänka sig för när man kliver upp i en skithög.

Sessans mun börjar darra, stora krokodiltårar börjar rulla nerför kinderna och med ynklig röst säger hon: "Men mamma, vissa saker KAN man bara inte rå för… Den var ju så hög och spännande."

Med eftertänksamhet och nyfunnen insikt, där jag VET att vi ändå inte hinner i tid vänder vi tillbaka in för att byta till täckbyxor och jacka. Hon AVSKYR detta med täckbyxor då kjolar och klänningar som en Sessa hellre bär än trånga jeans alltid knölar sig i sådant. För henne kanske det ger henne en extra insikt i att tänka sig för nästa gång.

Eller…. Så kommer saker bara att KUNNA hända igen och det är faktiskt ok det med.

Solen skiner vackert på himlen, jag hanterar det. Än mer så sänder jag extra kärlek till några som fixat och trixat där jag inte velat. Du som kom med galgar, stökade till, tog bort onödiga saker som bara förvirrade och gjorde att jag inte såg vad som fanns i mina garderober, kära älskade du som tog tag i balkongen så jag idag vågar gå ut på den, hänga upp mattor på vädring och ha dörren öppen och släppa in frisk luft, till mitt fina kaffebesök i morse som både uppdaterade mobil och satte upp min brandvarnare, skruvade bort den förhatliga miniskruven som gör att när den piper igen kan riskera att jag häller vatten i den en gång till.

Imorgon är det torsdag. För första gången längtar jag till min DBT-behandling. Vi ska tala om emotionsteori och hur man kan styra sina känslostormar utan att orsaka kaos, där saker hos mig tenderar att uppstå när jag minst anar.

Idag är jag tacksam…

…mot livet, vänner som bara finns när man minst anar, men främst för att jag vet att jag kommer att klara det jag påbörjat för en gångs skull.

 …just nu. Även om livet består av mycket kaos, ordnat av andra men som ställer till det för mig, mitt i min nyfunna lycka och harmoni.

Även om himlen mörknar och blixten slår till vill jag aldrig någonsin sluta ägna mig åt tanke och reflektion, aldrig sluta upp att vara den person jag är och håller på att bli. Att bli som "dom andra" där allt verkar gå i samma spår, där ögonen verkar ha stannat tillsammans med all tankeverksamhet mer än det som rör 8 – 17 arbete, klassisk middagstid, tvätt och vin på fredag med tillhörande sex i år efter år, stampandes på samma ställe, utan större alternativ där statussymboler eller en utlandssemester verkar hägra som livsmål. Där barn får allt mindre plats för man måste jobba så mycket för att kunna förverkliga sina drömmar och istället öka trycket vi bygger upp i samhället. En jämförelse som Bris gjort mellan 2007 till 2010 visar på att barn med självmordstankar var en tiondel 2007 jämfört med 2010? Vad leder det här till i längden tror ni? Jo! Ytterligare ökat tryck på en redan ofungerande psykiatri!!! Orsakerna är många men främst det jag försöker förmedla, artikeln finner ni här:  BRIS

Jag är inte längre förvirrad, inte särskilt destruktiv heller men när jag inte har kontroll över vissa situationer kan jag lätt bli desperat i mitt beteende, tvinga fram svar eller ställa till det på ett manipulativt sätt så personen det händer med tror att det egentligen är den som ställer till med situationen. Det är ytterst sällan så, jag ser till att det händer. Varför kan man fråga sig? Jag förstår sällan själv precis där och då men på ett längre perspektiv brukar svaren visa sig. Just nu är det nog att jag är livrädd om mitt nyfunna, där jag själv är kapten i min egen båt. Där jag formar mina egna vägar att samsas i verkligheten med andra, ordna upp det jag ställt till med utan att låta någon annan ta över, där sakta och bara vara är det jag anammar så mycket jag bara förmår. När jag väl missar poängen, tror mig ana en annan riktning på något och börjar gå in i gamla mönster förlorar jag mig helt plötsligt för en sekund som känns som en evighet, där tankar rusar före och får mig att göra saker jag kanske inte ville. Förut hade det med all säkerhet lett till fatala katastrofer som drabbat fler än mig. Istället fick jag ett lugnt konstaterande av någon utomstående: ”Det var väl tur att du hann upptäcka saker i tid.”

Jag är inte längre trasig och behöver fixas eller styras upp av någon annan. Jag klarar det så bra själv, tack. Försöker göra rätt och på något sätt få det tillbaka. Jag glömmer aldrig viktiga saker, personer som gjort allt för att hjälpa mig på olika sätt med en osjälviskhet och personlighet jag aldrig tidigare förstått mig på men börjar ana hur det fungerar. Att man inte behöver prestera något för att få tillbaka, man kan bara vara sig själv och låna sitt sinne när någon inte riktigt klarar av saker stundvis.

Att kontrollera sin ADHD betyder inte att man måste ända sin personlighet, den sprudlande hjärna man oftast är ägare till. Saker man måste ändra på är oftast alla dessa vardagliga bestyr, finna mening i det trista och inte låta sig styras av impulser. Det är svårt när man saknar verktyg, men jag har dessa nu och kommer att fortsätta växa med plats för alla viktiga delar som jag anser att mitt liv ska bestå av. Struktur som ger trygghet, ge tid till mina barn före att maniskt städa, försöka se det goda i människor och minska min oförståelse för andras beteenden, och när jag så småningom dör förstå att livet gick ut på att älska livet och veta att man fört vidare det till sina barn.

…men inget av det som vanligtvis brukar förekomma.

Renbäddad säng med krispiga lakan att slinka ner mellan, fint födelsedagsfirande hos kära ex-svärmor, barn som varit på strålande humör hela dagen.

Mycket mer begär jag inte av denna måndag. Det kunde ha inneburit så mycket mer men väljer att inte låta det göra det.

Tack kära måndag och vänner som hört av er!

…DBT-behandling har jag insett att jag är i en ständig process. Brottas med tvivel om mitt eget vara och värde där min självkänsla kan vara lika med noll vissa dagar, för att sedan som en sol på horisonten stiga med den fasta förvissningen att jag är värd det här!

Med en cysta i hjärnan som upptäcktes 2007 men som vården (läs psyk) negligerat och inte följt upp tillsammans med neurokirurgen går jag igenom ångest och oro nästan varje dag och det är väl där jag vacklar som mest just nu. Mitt värde som människa och självkänslan har fått sig en rejäl knäck. Mitt bekräftelsebehov rasar i höjden och jag söker det som vanligt på fel ställen istället för att blicka inåt till mig och mitt jag.

Jag är värd den förändring jag genomgår, ALLA, är värda att få förändras. Frågan är bara om viljan finns eller vill infinna sig.

Men när ens hjärta suttit utanpå kroppen i nästan hela ens liv blir lätt 1 minut till hundra år när jag går för långt. Jag återgår i gamla fotspår, när något är obehagligt förstör jag och med kraft som inte går att hejda.

Som refrängen går i Daniel Adams Rays låt, Förlåt att jag aldrig sagt Förlåt: En oerhört insiktsfull text, vet jag att det faktiskt går att börja om, gång på gång så länge det inte bara är ord som bajsas ur på ett glänsande radband.

Jag ska hela mig själv denna vår för att kunna börja om och ge av hela mig till de människor som förtjänar det. I höst tar jag ännu ett steg framåt och försöker uppfylla de drömmar om min framtid som jag vill genomföra. Men först mig och det jag behöver. Men framförallt få veta vad som pågår i min hjärna och om cystan växt och vad som måste göras åt det.

Tack alla för ert enorma stöd just nu, ni som vet, ni som bara finns…

"Allting börjar om. Jag kan börja om
Jag behöver hela mig, så jag kan ge dig hela mig
När allting börjar om"