Jag börjar undra om jag, nu bara flera decennier efter att jag gick ut gymnasiet, har börjat förstå mina problem med utbildning? Saken är den att jag var smart (men inte ett geni), därmed kunde jag få högsta betyg på kemiprov. Åt andra sidan är jag inte produktiv, därmed fick jag sista året på gymnasiet kämpa otroligt mycket med mitt specialarbete. Bara för att sedan på universitet lära mig att specialarbetet var ett litet arbete, att man där varje termin får uppgifter som sammanlagt är flera gånger värre än specialarbetet. Jag skulle ha behövt en utbildningsform med höga kunskapskrav, men lägre prestationskrav. En utbildning då det hade räckt med att få högsta betyg på prov.

Om jag ska försöka bredda detta självupptagna inlägg. Kvinnor är överrepresenterade bland studenter. Universiteten skapades av män, för män, fast när vi senare släppte in kvinnor visade det sig att kvinnor är bättre på universitetsstudier. Ironisk? Att skriva specialarbete kräver språklig förmåga, något som kvinnor anses vara bättre på än män. Stereotypt är en sak kvinnor ska vara irriterade på män vara att vi inte frågar om vägen. Men om du inte är språkligt begåvad är det i bästa fall svårt att förklara och förstå instruktioner, i sämsta fall hamnar du vilse. Är det samma sak här, att det på universitetet hjälper att vara språkligt begåvad på ett sätt många unga män inte är? Jag har ingen aning. Det hade bara varit intressant att veta om jag är en outliner, eller om män som inte klarar studier är precis som jag, klara tentor men faller på skrivuppgifter, muntliga redovisningar, powerpoint,labb-böcker, eller vad det nu är? Just det förresten muntliga redovisningar betyder ju att du likt personer som frågar om vägen, måste ha bra verbal förmåga. Vilket kan vara extra svårt.

I och för sig, vad jag har förstått, har vi numera i våra telefoner AI/LLM som både ger vägbeskrivning och skriver arbeten åt dig. Men det är en annan historia.

Jag var barn när Vietnamfilmer som Plutonen och Full metall jacket kom. Filmer som skulle ha varit antikrigsfilmer men många pojkar som såg filmerna uppfattade tvärt om kriget som ett glamoröst häftig äventyr. För exempel på fenomenet kan du läsa Alex Garlands roman Beach (1996)*.

Vad har detta med Mëtta att göra? Ska jag kanske börja med att svara på frågan vad Mëtta är? Mëtta är en måltidsersättnings-shake. Ett ”complete food” pulver du blandar med vatten, precis som Soylent och Huel. Jag har själv aldrig haft nöjet att prova originalet Soylent (har de fortfarande texten ”proudly made with GMO” på sina förpackningar?) men jag har provat Huel. Eftersom de digitala media-giganterna vet att jag köpt Huel rekommenderar de mig att även köpa Mëtta och jag bestämde mig att prova. Mitt problem med Huel är att shaken innehåller både stevia och kokossocker vilket ger en sötman jag inte var ut efter. Jag ville ha en måltidsersättning, inte utveckla ett sockerbegär. Det visade sig att Mëtta var värre. De har blandat ett antal sötningsmedel med choklad m.m. tills en klunk av shaken är som att bli slagen i ansiktet, med öppen näve, av aggressiv sötma.  Och nu är jag alltså rädd att den beskrivningen av shaken gör min handfull av läsare nyfikna på Mëtta, precis som regissörer som ville kritisera Vietnamkriget, råkade göra pojkar nyfikna på militärlivet. (Och jag är medveten om att shaker är ett trivialt ämne i jämförelse med krig.)

Nåja, det spelar ingen roll. Jag är inte direkt någon större influenser. Men, jag vill minnas att det fanns en tid då livsmedelsbolagen använde bara en ingrediens för sötma (e.g. socker eller aspartam). Nu för tiden är det flera sötningsmedel som blandas för ge en tillräckligt häftig reaktion. Om du vill kritisera livsmedelsföretagen är ett knep att jämföra de med tobaksbolagen. Rättvist eller ej, denna ide att blanda olika sötningsmedel samt ”efterrättsingredienser” som choklad, frukt, vanilj o.s.v. för att få fram rätt effekt, påminner väl om när Marlborough manipulerade cigarettrök med bl.a. just socker och choklad för att göra cigarretter lättrökta.

*Jag såg aldrig filmen, med Leonardo Dicaprio, så jag vet inte om den tog upp huvudpersonens missriktade fandom för Vietnamkriget.

”Vingbränd” är ett ord som jag nog bara har sett hos Ull Lundell. Ingen människa kan leva utan att se sina drömmar gå i kras. Just nu har vi en kurs i entreprenörskap. Den första eller en av de första frågan vi fick var: ”Vill du starta ett eget företag?”. Jag svarade att jag inte visste, men egentligen skulle ett bättre svar har varit: ”Ja, men det är ingen bra idé, så nej”. Det finns som jag varit inne på något depressivt i frågor om vad du vill. Risken är att det inte går att genomföra.

Detta är något jag ser både i mitt liv och i min omgivning. Jag ser andra göra samma misstag som jag. Det är svårt att vara realistisk, att ta sina begränsningar på allvar. Att inte följa sina drömmar. Om jag ska fortsätta att vara självutlämnande är ju detta anledningen till att mitt CV innefattar biokemikurser från Umeå universitet och skrivkurs från Bona folkhögskola. Det var inte bra ideer, det var bara saker som jag ville göra. Det är nästan som jag skulle vilja strunta i en entreprenörskapskurs av den anledningen. Det är inte realistiskt att starta ett företag, även om man skulle vilja det.

Ja det var risken med projekt som är svåra/ omöjliga att gå i land med. Om det finns något värde i att ändå påbörja sådana projekt, ja det får vi avgöra från fall till fall.

Varje år kan man tänka efter vad som man gjort för första gången under året. Som exempel, år 2019 var det två saker jag företog mig för första gången. Dels provade jag att avfyra en älgstudsare (på en skjutbana och under korrekt uppsikt). Dels läste jag egenskriven poesi för en publik. En av de sakerna är stereotypisk mer manligt än det andra.

Nu hade det varit lite väl att i december skiva ner en personlig årskrönika och tro det hade haft allmänintresse. Istället skriver jag nu vad för nytt har jag gjort denna sommar relaterat till fisk och växter. Jag har tre exempel på det, här i punktform:

1. För att försöka provocera min papegojblomma till att blomma beställde jag Terra Aquaticas trippelnäring som de påstår används av NASA. Den näringen kan nämligen anpassas till olika faser i plantans tillväxt och jag ville ha en näring med lite kväve och mycket fosfor för att få blomman att blomma. Okej, jag använde inte bara näringen på papegojblomman, utan även på tomater och bönor. Om jag inte hade odlat just tomater hade jag säkert aldrig köpt näringen. Jag hoppades att den skulle leda till större tomatskörd. Men det var faktiskt min önskan att få papegojblomman att blomma som påminde mig om att växter kan må bra av olika koncentrationer näring i olika stadier av sin utveckling. Tyvärr fungerade inte det, jag menar det blev inga pappegojablommor, däremot kanske näringen fungerade som tänkt på tomaterna. Vem vet?

2. Som tidigare nämnt har jag odlat hjortron hydroponiskt. De har ännu inte blommat och något djur har ätit på bladen. Förhoppningsvis går det bättre nästa sommar. Kanske, kanske kan jag då nästa år genomföra min ursprungliga ide med ett jordgubbstorn med hjortron istället för jordgubbar.

3. Vad som också nämnts på denna blogg är att jag har ett akvarium med snäckskalslekare. Det är första gången jag haft ett akvarium. Det har varit lite upp och ner. Något som illustreras bäst av att under samma veckoslut som jag först såg yngel i akvariet hoppade en av de vuxna fiskarna ut och dog. Yngel och död – det mest dramatiska veckoslutet du kan tänka dig.

Något som jag, förutom ett hjortrontorn, funderar på till nästa år är att fiska karp. Ni förstår när jag var barn spelade vi Nintendo och Drakar och demoner. Men det hände sig faktiskt en sommar att vi fiskade i Sofiehemnsdammen, vid pappersbruket som då fortfarande var igång. Eventuell fångst gav vi till kompisens katt, för dammen var vid ett pappersbruk. Pappersbruket är ju borta, lika så halva dammen, men tydligen finns det karp i Sofiehemnsdammen, plus att mina syskonbarn har fått en katt. Jag kan prova att fiska karp nästa sommar.

Då och då – senast i en podcast där den amerikanska psykologen J. Michael Bailey intervjuades – har jag stött på påståendet att män är (generellt) evolutionär inställda på att skydda kvinnor och barn, på samma sätt som kvinnor (generelt) är evolutionärt inställda på att vårda,(homosexuella män är – generellt – mer kvinnliga i detta avseende, samtidigt som de har en “vanlig” manlig sexuallitet). Okej, här måste vi hålla två tankar i huvudet samtidigt. Ett, jag är man, jag har ingen förstahandserfarenhet, men jag är också vuxen och du kan inte bli vuxen utan att lära dig att skrämmande många kvinnor har skrämmande dålig erfarenhet av män. Två, jag är fortfarande nyfiken på hur mycket påståendet stämmer? Vågar vi diskutera om resterande män är programmerade att skydda och om det betyder kvinnor ändå kan sova lite lättare?

Jag kan ju skriva ner både ett exempel från mitt eget liv – det ligger i sakens natur att ett exempel man skriver på en blogg är väldigt trivialt – samt ett fiktivt exempel. För mer än tio år sedan hade jag en gamer till granne. Han är säkert världens snällast. Men han brukade skrika åt sin dator och jag var för okunnig om gamer-kultur för att förstå att det var sin dator han skrek åt. Med andra ord, innan jag förstod hur det lång till tänke jag: “Vem skriker han åt? En kvinna? Ett barn?” Och sedan kunde jag undra om det var en macho-fantasi om att skydda kvinnor och barn som fick mig att tänka så? Det fiktiva exemplet är antagligen också mer än tio år gammalt. Serien Bones brukade vara mitt “guilty pleasure” och i ett avsnitt av serien besöker en höggravid Temperance ”Bones” Brennan ett fängelse. Vad jag minns sa hennes man, FBI Special Agent Seeley Booth, givetvis något om att hon speciellt inte i hennes tillstånd fick gå fritt i ett amerikanskt fängelse. Varpå hon svarade att fångarna tvärtom inte skulle kröka ett hår på henne, just för att hon var gravid. I samma ögonblick som hon går i matsalen på detta fängelse reste sig de tre-fyra största och mest skräckinjagande männen sig upp, gick fram mot henne och ställde sig runt henne: “Hon är gravid, ingen j-v rör henne”. Var det genetik som fick dessa fiktiva kriminella män att agera? Ja jag inser att ett problem med exempel är att det antyder att bara gravida kvinnor ska skyddas.

Sedan är ovanstående inte hela historien. Om inte annat kan vi lägga till att män med hög status verkar komma undan. För att titta på internationella exempel, fråga R. Kelly, fråga Roman Polanski. (Och när det gäller att försvara förövare, tror jag inte kvinnor behöver vara helt oskyldiga.)