Idag bar det av på en miniresa igen. Den här gången i sydvästlig riktning med den anspråkslösa målsättningen att vara hemma innan kaffedarren hunnit sätta in. Det är inte för att se människor man åker på dessa vägar, det första väsen som rörde på sig var den svarta hund som låg i snön i trakten av byn Djuptjärn ca 3 mil hemifrån. Strax innan vi var framme i Kärrsjö mötte vi nästa levande varelse, en dam med sparkstötting och strax efter tyckte jag mig se en liten terrier som sprang in bakom en parkerad bil. När vi sedan åkte på 352an mot Fredrika mötte vi 3 bilar, en Toyota, en äldre Mercedes och en Opel Zafira. Denna sträcka blev dock alltför tråkig eftersom inga byar kantar den så vi vek till höger vid skylten Bredträsk. Där har Svevia haft den goda smaken att dra vägen utanför byn så byn Bredträsk passerades helt obemärkt, de vägpengarna kunde kanske hellre ha satsats som handpenning på en omläggning E4an förbi Sundsvall om du frågar mig. Helt obemärkt kan man dock inte passera den storslagna naturen sydost om Bredträskvägen. Fantastiska vyer brer ut sig, men när jag stannade bilen för att gå ut och föreviga allt detta storslagna dök plötsligt två!! bilar (en Volvo V70 och en Toyota) upp i backen framför mig. Det är faktiskt mer regel än undantag att detta trängselfenomen drabbar mig när jag är ute och åker. Har jag inte mött en bil på flera mil sker det oftast precis när jag ska passera någon som är ute och promenerar. Efter en stund passerade vi en man som rastade sina hundar och i Grönåker fanns några hästar i ett hägn. Efter detta bröts inte uppmärksamheten mot den omgivande skogen förrän vi nästan var hemma igen. Två skidåkare – som förmodligen fixar flåset inför kommande Vasalopp – åkte med andan i halsen det milslånga kommunspåret mellan Norrfors och Brattsbacka. I samma veva flög en skoteråkare över vägen vid infarten till Storfallvägen. Nu var 10-milafärden strax till ända och det kändes tydligt att kaffet landade i våra bukar just när kaffedarren hade gjort entré.

Gomiddag!