Rollo var en jäkel! sa Einar Andersson

Den ystre hingsten Rollo tar ett krumsprång framför Einar Andersson.
Foto: Einar Andersson

Det blev en sådan tråkig dag i går. Einar Andersson dog, 91 år gammal.
Jag var ute med dottern i mörkret på kvällen och byggde en snögubbe då rapporterna kom om att Einar hade somnat in.
– Du vet den där farbrorn pappa pratat om att han är så stolt över att känna lite?
– Ja? sa dottern.
– Han är död. Men han var väldigt gammal också och hade levt sitt liv.
– Vi kallar snögubben Einar Andersson!
(Något vått i ögonvrån)

Hästfotografernas hästfotograf med flera internationella priser. Kanske världens bäste.
Men om vi lägger alla sådana fakta åt sida. Så har vi människan kvar.
Snäll, rolig, klurig. Einar.

Einar Andersson var inte bara en kalender (Einars hästkalender) och ett begrepp i travvärlden. Han är en tidsmaskin också. Einar kunde berätta om hästar och händelser bakåt i tiden som om de hände i förra veckan.

– Det var som Joe O´Brien sa…
– Frömming hade problem i den svängen…
– Men Sören vann ju året efter i stället, med Frances…
– Nä, Fisk-Olles fru gillade inte alls att man kallade honom det…

Fotograferna Lars Jakobsson, Thomas Blomqvist och Petri Johansson jobbade alla på Einars firma P&R under många år och var nära vänner. Sedan 2008 har jag lärt känna Einar lite under mina pass i Stockholm för Kanal 75.
Sveriges mest kända hästfotograf stod ända till 2013 i något av Kanal 75.s redaktionsfönster varje elitloppshelg med en kamera. Där har han perfekt utsikt över banan och slapp trängas på platserna.
Om Einar Andersson hade bevakat Elitloppet länge? Å jo vars. Han fanns på plats på Solvalla med sin kamera ett par-tre år FÖRE den första upplagan 1952 (Permit)!

Nästan varje dag var han i Hästsportens Hus och tittade till arkivet och intresserade sig för kamerorna Lasse och Blomman hade. Småpratade.
– Jag orkar inte vara på banan numera. Men vet du, jag sitter och fotograferar tv:n ibland när det är trav. Det blir ganska bra! sa han en gång och skrattade.

Bland det bästa som finns är att vara inne i hästsportens fysiska bildarkiv och botanisera bland de tio miljoooner bilder Einar Andersson, hans anställda och fotografer som jobbat före och samtidigt som Einar ligger bakom.
(I den här travhistoriska Norrlands-bloggen publicerar jag ibland några av dessa bilder, ibland några egna och ibland några av Västerbottens-Kurirens).
Höjdarstunderna var när jag hade tid att vara ensam med Einar i arkivet.
Kåseriet nedan skrev jag till en intern sak 2011 efter botaniserande i arkivet med den snälle farbrorn, som när han gick hem från kontoret för dagen brukade säga
– Vi får se om vi ses någon fler gång.

Rollo var en jäkel!
(rubrik på kåseriet skrivet 2011)

Einar Andersson, 85.
Hästfotografernas hästfotograf som varit igång sedan början av 1950-talet.
Einar fotograferar fortfarande för husbehov, men mest blir det framkallning och letande av gamla bilder numera.
Senast jag träffade Einar på Kanal 75:s redaktion ledde jag in honom på svunna tider igen. Historiken.
– Vad vill du veta? Om derbyt? Oj, var ska jag börja någonstans! Om Svenskt Mästerskap? Ja, varför talas det inte om det loppet så mycket nuförtiden? Det var stort en gång ska du tro.

Svåraste hästen att fotografera?
– Då måste jag få fundera ett tag, säger Einar och går undan.
Sedan kommer han förbi igen.
– Rollo var en jäkel han. Det är nog den omöjligaste hästen jag någonsin arbetat med. Pappa till Adept, vet du väl?

Nej, det vet jag inte. Men en slagning på Rollo visar att hingsten var född i USA vid krigsslutet 1945 och importerades till Sverige fyra år senare. ”Den omöjlige” blev framgångsrik i aveln och pappa till bland andra Julienne hos Sören Nordin (årets häst i Sverige åren 1961-1964). Och så Kurt Mattssons Adept då, årets häst 1960.

Men åter till stunden med Hästfotografernas hästfotograf.
– En championhingst var han, Rollo. Men ta me´fanken om han kunde stå still en sekund så att man kunde ta en bild! säger Einar.

Det här måste undersökas. Bildarkivet nästa. Vi går dit, jag först och Einar efter. I Kanal 75:s bildarkiv finns närmare tio miljoner bilder (10 000 000), inräknat negativ, glasplåtar och de vanliga papperskopiorna.
Vi letar och hittar en brun mapp. Det finns EN bild i mappen. Rollo står uppställd för fotograf Einar Andersson och hästen ser hur beskedlig ut som helst.

– Det där är den enda sekund han stod still på! Vi måste titta i negativpärmarna, säger Einar, drar undan en avdelning i rullsystemet i arkivet och pekar att där, titta där i pärm 21 eller något sådant. På bokstaven R.

En lyckträff. Fotonegativen – faktiskt i färg – som arkiverats visar vilket jobb Einar hade på Veda Stuteri i Vallentuna den där dagen för länge sedan. Rollo var en studsboll som vägrade foga sig när Reinhold och Kurt Mattsson skulle visa upp honom nyborstad och blank (se färgbilden som tagits fram för bloggen).
Einar ser nöjd ut.
– Jo du, här finns hur mycket som helst att hitta. Du kan slå igen affären där uppe i Umeå och flytta in hit i arkivet 0ch jobba på heltid.

Vad minns han mer då, Einar? Jag drar till med ytterligare en (säger en) häst innan vi skiljs åt.
Express Gaxe såg jag några gånger som liten. Har Einar några speciella minnen av Gaxe undrar jag.
Det visar sig vara en annan av de fåtalet riktigt vilda hästarna han fotograferat.
– Han blev jag sparkad i baken av en gång. Jag stod på en sida av en stor sten och Gaxe på den andra. Det skulle bli en fin bild. Men han var så arg hästajäkeln att han hann runt och kom åt att sparka på något sätt ändå. Det blev ett riktigt avtryck, en hästsko där bak.

Tänk att ha blivit sparkad i baken av Express Gaxe. En merit och en kul historia bland tusentals andra ur Einars liv.
(slut på kåseriet från 2011)