Knäböjande för lille Kevin Oscarsson

Kevin Oscarsson intervjuas av Johan Amsköld på Umåker 2005.
Foto: Mikael Wikner

I lördags vann han ett V75-lopp på Mantorp och i onsdags satte han dit 62-oddsaren (!) Vespertilio Jet i V86-omgången i Kalmar och orsakade ett ordentligt rens. Ett rens som gav en spelare över fem miljoner kronor på kontot för alla rätt.
Kanske hade spelaren gått på kusken, Kevin Oscarsson?

23-åringen har rötterna i Umeå där pappa Jim Oscarsson inledde travkarriären. Bilden på en tioårig Kevin som blir intervjuad i vinnarcirkeln på Umåker 2005 har jag haft borta länge. Återfunnen på en hårddisk i en låda!
Ett fint ögonblick jag fick till med en enkel kamera den dagen då lillkusken hade vunnit ett av sina många ponnylopp i Umeå.
– Den pojken kan det bli något av, tänkte vi nog.

Johan Amsköld refererade och intervjuade på Umåker den här tiden. Numera är han sportchef på Färjestadstravet och har haft anledning att intervjua Kevin fler gånger de senaste åren.
Numera behöver Amsköld inte huka sig ner för att sätta mikrofonen till Kevins mun.

– Vad tiden går fort. Jag har blivit gammal medan Kevin är ung och talangfull. Kul att se den bilden, jag är 22 vid tiden. Din bild är ju ett konkret bevis på att ponnytravet fostrar kommande toppkuskar och tränare. Kevin Oscarsson och Johan Untersteiner är två bra exempel bland många på det, kommenterar Johan Amsköld.

Kevin Oscarsson med favoritponnyn Danielle på Umåker 2005, tillsammans med mamma Susanne och pappa Jim.
Foto: Mikael Wikner

Kevin körde som lärling in 6,1 miljoner kronor under fjolåret och 76 lopp på 820 starter. Halmstadtränaren Stefan Persson är arbetsgivaren. I sommar börjar Kevin jobba hos pappa Jim igen efter några år ute hos olika tränare.
Kevin får ett smakprov messat till sig av bilderna på sig själv som tioåring.

– Härliga bilder! Det är Danielle på bilden, ponnyn jag vann flest lopp med. Jag vet inte exakt hur många segrar det blev med ponny men jag kom precis över 200 segrar med har jag för mig. I stora travet? Ja, runt 170 segrar i Sverige. Plus cirka tio i Amerika, säger Kevin.

Per Gustafsson med kanonen Viggo Best.

I måndags var det dags för Skellefteås Per Gustafsson att ta sin 1000:e seger som kusk. Det var treåriga stoet Vindpärla som blev jubileumshästen. Ett kallblod så klart.
Per Gustafsson är ju kallblodsexpert och mannen bakom Viggo Best som var igång då jag var liten och såg mina första lopp. Viggo blev en stor favorit för mig.

Alla gillar en vinnare. Viggo Best var kanske den första stora stjärnan jag började gilla när jag började gå på trav.
Viggo Best var ett kallblod från Skellefteå som kördes av en blå- och gulklädd kusk…en dressfärg Gustafsson har hållit fast vid.

1981 blev Viggo Best korad till Årets Kallblod i Sverige. Bokslut efter 189 starter blev: 65 segrar 50 andraplatser och 28 tredjeplatser. I prispengar blev det 827 000 kronor Vad är det i dagens penningvärde egentligen?

Viggo Best sträcker ut för Per Gustafsson
Foto: Kanal 75/ TR Bild

Det var ofta både 20 och 40 och 60 meters tillägg i loppen för dåtidens kallblodselit. Jag minns särskilt en start på Umåker. 1640 meter. Viggo Best stod 20 meters tillägg tillsammans med sin kanske värste motståndare i karriären, Kjell Elvings Lanser.
De här hästarna var så överjävligt mycket bättre än gänget på start. Ofta handlade det om vem av Viggo och Lanser som först lyckades ta sig till ledningen i loppen. Det var också vinnaren.

I det här loppet var hästarna på start bara rundningsmärken. Lanser och Viggo Best vrålandes i tredje- och fjärdespår. Pang. Vid INGÅNGEN till den första kurvan var de ikapp. Lanser tror jag lyckades ta ledningen i det här loppet. Viggo blev hängande och slutade tvåa.

Intervjuade Per Gustafsson för VK för många år sedan och raderna nedan är hämtade från min intervju.

– Ja, Lanser var ju bra han också, säger Per Gustafsson. Det var bara trav i Viggo. Han galopperade bara i undantagsfall då han blev påkörd eller något. Då kunde det bli några galoppsteg innan han snabbt hoppade i trav igen.

Per Gustafsson berättar vidare om familjehästen:

– Han var före sin tid verkligen. Kvaliteten på kallbloden var ju inte så bra på den tiden. Inga travare egentligen och mycket galopper. Viggo gick med sina järnskor men inte så mycket annat i utrustningsväg. Han var oerhört startsnabb och mycket speedig. Men den där speeden blev kortare och kortare med åren. Av de 50 gånger han var tvåa så var det säkert i hälften av fallen som han stannade till, trodde att det var klart. Han bromsade– och blev avslagen till slut. Han var inte oärlig på något sätt utan det var det där, ”nu är det klart”, säger Gustafsson i artikeln.

I aveln lyckades Viggo inte något vidare.
– Det var stor efterfrågan på honom i Norge och övriga Sverige. Men farsan ville absolut ha honom hemma när han blev avelshingst. Så här med facit i hand var det synd att vi inte skickade bort hästen. Här omkring var det mest Steggbest-ston och det blev mycket inavel. Kanske lite dåligt tränat också i många fall när avkommorna började starta, säger Per Gustafsson i artikeln jag skrev för Västerbottens-Kuriren.

Viggo Best med sin mjuka tip-tap-gång.
Var han lika snäll som han såg ut?
– Suveränt snäll. Mycket bra att ha att göra med!