Snabbjobb för 40 år sedan. En sista finslipning inför annandagstravets V65-omgång det året.
Berth Johansson i täten med Cornish Key och bakom Al Joe med lärlingen Ulf ”Kinkan” Kindberg. Foto: Martin Matsson, VK

Nu är det inte många dagar kvar till Juldagens V75-trav på Umåker.
Vilka vinner?
Ja, säg det!

Bilden ovan är från 1978, och den julen hade jag inte börjat gå på trav.  Berth Johanssons hästar hade man väl hört talas om och både Cornish Key och Al Joe på bilden tävlade när jag som 14-åring började intressera mig på allvar.

Bilden är hämtat från VK:s arkiv och en 40 år gammal artikel skriven inför V65-travet 1978 på Umåker. Ja, det var faktiskt det stora spelet i Umeå även den julen (V65 var föregångare till V75).
Tills för några år sedan travades det annandagen på Umåker. 1978 rundade Umåker och Åmål av med årets sista stora travdag i Sverige.
Kjell Bergström skriver i artikeln: ”De tre första avdelningarna på årets sista V65-kupong, körs på Umåker, de tre sista på Åmål. Visserligen ser andra V65-avdelningen Cornish Key som en av omgångens hetaste favoriter men f ö och inte minst i Åmål verkar det öppet till tusen och visst ligger det för präktig utdelning”. Berth Johansson blir nyckelkusken nr 1 och har även favoriten i tredje V65-avdelningen, Song Key”.

Hur det gick? Ja, svaret på det får ni läsa i nästa Wikners TRAVliga blogg.
Lite spänning måste vi ha – precis som att vi inte vet vinnarna nu på juldagen heller.

Apropå Cornish Key och Al Joe.
Kusin Jenny blev aldrig travintresserad. Kanske fick hon för mycket under uppväxten. Jag kommer ihåg hur hennes pappa brukade plugga hästnamn med Jenny då hon bara var ett par år gammal. Berth Johanssons hästar kunde hon som ett rinnande vatten.

Per-Ola: Al?

Jenny: JOE

P-O: Cornish?

Jenny: KEY

P-O: Song?

Jenny: KEY

P-O: Gi…?

Jenny: SSLE!

I dag vill hon inte kännas vid det där. Hon ignorerar mig när jag vill förhöra henne om de gamla hästarna igen. Hm! Lite borde hon väl kunna bjuda på. Ännu en förlorad själ för travsporten. Och en själ helt utan känsla för travnostalgi.

Håkan Hellerstedt i tidiga dressen ”blå med vita bollar”. På bilden underst vinner Hellerstedt lopp 5 juli 1984 med Fagott.

Julen 1978 hade jag alltså inte börjat gå på trav. Det var först året efter, på våren, som jag blev riktigt biten. Min morbror Per-Ola ledde mig in på travspåret. Han var kompis med Håkan Hellerstedt och att få sitta med i rockarden bakom dåtidens hemmafavoriter Rifus, Blå Jungfrun och The Sting gjorde att jag fastnade och blev publik och spelare.

Ända sedan tolvårsåldern hade jag cyklat ut till travet för att se på tecknad film i samlingslokalen Spiltan, och efter filmvisningen hem igen utan att ha sett ett lopp på Umåker. Kanske samlade vi tomflaskor också, jag minns inte.

Någon tog mig till travet (morbror och ingifta moster Eva), jag fick vara i stall och bekanta mig med hästar och sedan se dem på banan, flera av mina skolkompisar stod vid staketet under tävlingarna och det var dagstrav de första gångerna jag var på trav.
Se där, min väg in i sporten som säkert många haft på liknande vis.

Detta apropå travets gemensamma målbild  ”Pegasus 2020 – travsportens önskvärda läge” som generalsekreteraren Johan Lindberg föreläser så bra om tillsammans med Stefan Hultman, där ett av målen är att alla som är intresserad av trav ska ta med en eller flera av sina icke så insatta vänner/släktingar när det någon gång vankas ett besök på en travbana.

Att Håkan Hellerstedt var banans champion de här åren gjorde sitt till. Det var lite extra att känna mannen i den blå dressen ”med vita bollar” som radade championaten i Umeå just de här åren, 1977 till 1980. Sedan blev det Axevalla från 1985 för Håkan.

En klassisk text tv-smyg med tidning – men snart är det slut med det i SVT.

Från och med nyåret slopar SVT allt i resultatväg på SVT Text.
Sverige får en ny spellag och SVT har beslutat att ta bort allt spelinnehåll från Svenska spel och ATG i samband med den nya lagen.
En bra sak är att TV4 fortsätter med resultaten/startlistorna i sin text-tv.

Kompisen Dan Ericsson i Röbäck är med och deläger en treåring hos Svante Båth som vann lopp i veckan. Min första kommentar var att det kan vara en av de sista egenägda vinnarna han fick smyga in på Text-tv.
Ja, med lite modifikation då eftersom TV4 har kvar servicen.
”Knode” som han kallas kollade loppet på ATG Live och använder ATG.se mer än text-tv. Men förr var han en okrönt mästare i konsten att smyga in travresultaten på texten.
Det var tidningar och handdukar och smygande av resultaten bakvägen och framifrån och från ena ledden. Att dra smygen.

Gert Sildh är ett namn som troligen känns bekant för eftersom du läser ju den här spalten. Text-tv startade 1979 och Gert Sildh från Stockholm var travexpert från start. I 30 års tid levererade han sitt V75-förslag varje vecka, fram till sin död i september 2009, 81 år gammal.  Gert Sildh var en riktig doldis, aldrig intervjuad i fackpressen eller med på bild i något travsammanhang.

Som ett ödets ironi sökte jag upp Gert några månader före hans död och försökte övertala om honom att få göra en artikel eller ett inslag med honom i tv.
Vi ringdes några gånger och det blev lite småputter på ämnet trav. Han var mycket trevlig.

-Att medverka i en artikel? Kanske kunde det vänta ett slag, menade Gert Sildh.

Han var lite privat så där.
Efter 30 år som kultfigur i text-tv skulle han få lite uppmärksamhet. Men det blev inte så alltså…

SVT Text uppmärksammade honom på hans jämna födelsedagar, då det för en gångs skull skrevs om tipsexperten som vann enkelradsligan några år, en tävling där samtliga travmedier i landet deltog.
Björn Grundel, tidigare chef på SVT Text, skrev efter Gert Sildhs bortgång om posttjänstemannen som hade spelat mycket teater i sin ungdom.
”Fler än en gång var Gert rejält sjuk – ändå lyckades han alltid på något vidunderligt sätt åstadkomma ett tipsförslag och ringa in det till redaktionen. Vecka efter vecka, i 30 års tid! En fantastisk prestation, som han alltså dessutom gjorde helt gratis. Enda ersättning han fick var inträdeskort till Solvalla ett antal år…”

The Onion och Stig H Johansson efter Sprintermästaren 1983.
Foto: TR Bild

SVT Text startade alltså 1979 och är än i dag Sveriges mest lästa massmedium.
Det här var ju svenskarnas första internet på något sätt. Jag är säkert inte ensam om att ha kamrater som varit ”text-tv-beroende”.
Pratar man text-tv och trav så är Gert Sildh så klart det första namnet som kommer upp för mig. Det andra är faktiskt The Onion, Stig H Johansson gamla stjärna.

En eftermiddag 1983 gick jag in på text-tv för att kolla travresultaten och möttes av rubriken VÄRLDSREKORD AV THE ONION.
Glömmer det aldrig.

Minns att jag tyckte att det var häftigt. The Onion vann Sprintermästaren 1983 på Halmstadtravet på världsrekordtiden (1000-metersbana), 1.12,0 1609 auto.

Startsnabb svarting som året efter, som femåring, vann Elitloppet på Solvalla och Lotterian i Neapel. En av de här lite tråkigt överlägsna startsnabba hästarna. Typ Victory Tilly. Det blev sällan några race när The Onion – ”Löken” – var med. Han var för bra helt enkelt och alldeles för rask i starten för de andra. Vooossh till spets – och sedan var det nästan så att man kunde sätta en etta vid hästens namn i travprogrammet.

Nedan återger jag ordagrant inledningen av Lasse Kinchs intervju i vinnarcirkeln med Stig H Johansson efter The Onions bragd i Halmstad (har inspelningen på VHS).

Lasse Kinch: Det är alltså ingen född varelse som har sett en häst trava fortare på en tusenmetersbana än vad ni har gjort här. Vi är några stycken som är rätt unika. Och allra unikast är alltså The Onion och Stig H Johansson och ägarna kring denna häst. Jag tycker att han är värd en extra applåd, det är helt klart!

(Applåder)

Lasse Kinch: Stig H Johansson ber Reijo Liljendahl hålla i hästen. Behövs det när man travat 12,0?

Stig H: Han är förvånansvärt lugn och samlad efter loppet, ja.

Lasse Kinch: Fantastiskt, Stig. Jag ber att få framföra cirka 7000 människors hjärtliga grattis till det här.

Stig H: Tack. Det är en helt otrolig prestation. Det är inte de allra bästa förutsättningarna och ändå går han så enormt fort.

…och så vidare och så vidare, den gången 1983.

Anders Lindqvist vid kaffemaskinen i januari 2010. 
Foto: Lars Jakobsson, TR Bild

Frusna själar har alltid kunnat värma sig i Anders Lindqvists borg på träningsanläggningen Grosbois en bit utanför Paris. Kaffemaskinen inne i det lilla kontoret har varit räddaren i nöden när vintern slagit fel (eller är det rätt?) i Frankrike.
Lite konjak eller whisky i kaffet har gått att få vid större travhelger som den med Prix d’Amerique.

I vinter kommer Lindqvist inte att vara med och bidra till det trevliga surret vid sin kaffemaskin. Han är fortfarande matt efter operationen och måste vara noga med att inte dra på sig infektioner och förkylningar.

– Jag kommer att försöka hålla service för mina gäster. Däremot kommer jag inte att hålla personlig service, utan försöka hålla mig för mig själv för att inte råka ut för några smittor.
Det kommer att vara öppet här och vi försöker ordna lite trevligt för alla som dyker upp –  men det blir utan mig, berättade Anders när jag pratade med honom i förmiddags.

Världens snällaste Umeåbo i exilen gör alldeles rätt i att vila och pigga på sig. Det brukar annars vara håll igång i borgen med folk i en strid ström från både när och fjärran. Soffan full av hästskötare, transportörer och kompisar från travets Sverige.
Trond Andersen har jag sett i nattsärken gående nerför trappan från sovrummet,  John D Campbell på kaffe hemma hos Anders och Iona, Heinz Wewering studerande travtavlor.
Men ingen har kunnat sköta kaffemaskinen som Lindqvist. Den hakar upp sig ibland.

– Jag håller på att lära upp personalen på maskinen, så det kommer att lösa sig. Inget trav blir det för mig heller på plats. Jag kommer inte att åka till Vincennes förrän kanske till finalen av vintermeetinget i februari. Det blir tv:n och datorn för mig i år, säger Lindqvist.

Heinz Wewering dricker kaffe hos Lindqvist i januari 2010.
Foto: Lars Jakobsson, TR Bild

En gång fick jag ihop ett reportage genom att ställa mig vid Anders Lindqvists kaffemaskin en timme och skildra det jag såg under en helg med Prix d’Amerique.
Det här var 2010 och det var då Heinz Wewering, världens genom tiderna segerrikaste kusk, var en av många besökare som syntes i vimlet med en kaffekopp.
Den tyske travtränaren (närmar sig sjuka 17.000 segrar!) hade nyss fyllt 60 där för åtta år sedan och fick en gratis kopp kaffe av sin svenske kollega när det blev känt. 30 cent, tre kronor, var annars priset för en kopp den gången.
Björn ”Skräcken” Linder och Lena ”Sirocco” Berglund var andra som kom förbi timmen jag stod där.
Sirocco stod och trängdes med kollegerna Anu Halme och Petra Ekh, en trio med var sin värmande kopp kaffe i händerna.

– Det finns inget fik här så jag är ofta här och värmer mig i Lindqvists kontor. Nu när det är kallt och ruggigt är det helt perfekt. Varför envisas fransmännen med att köra världens största travlopp just tiden då vädret är som sämst i Paris? sa ”Sirocco” 2010 då hon fortfarande jobbade åt Stig H Johansson. I våras slutade hon för att trappa ner med Eva och Jonas Klebergs dressyrhästar – detta efter 36 år som hästskötare hos Stig H.

Anders Lindqvist är inne på sin sjätte eller sjunde kaffemaskin sedan han flyttade till Frankrike för 23 år sedan.
– Ett tag hade jag gratis kaffe för alla som kom hit. Men när det börjar kosta 16 000 kronor i månaden och folk kom från hela Grosbois – ja, från hela världen för att ryktet gick om gratis kaffe så var jag tvungen att ställa om maskinen i betalningsläge, säger Lindqvist.

<<<<fortsättning Lindqvist i borgen

Varenne hyrdes in i borgen hos Lindqvist inför sina starter i Prix d’Amerique.
Foto: Martin Langels, TR Bild

Linkan uppskattar att ett hundratal svenska travtränare har bott i borgen under åren. Och då räknar vi inte in alla som varit hyresgäster med sina hästar.
2001 och 2002 hyrde Jori Turja in (som jag tycker) världens genom tiderna bästa travare Varenne i en av boxarna. Det blev två raka segrar i Prix d’Amerique.
Intresset för Varenne var stort. Suget efter kaffe lika så. 2001 och 2002 tvingades man sätta in en extra kaffemaskin i kontoret på Grosbois.

Under åren har det blivit ett tiotal starter i Prix d’Amerique för hästar Lindqvist tränat. Huxtable Hornline och Louise Laukko är exempel på lindqvistska djur i det stora loppet. Bästa placeringen är en femteplats 2000 med stoet Fee de Billeron.

Göran Jerreholt med Jean Michel Bazire på Solvalla 2008.
Foto: Maria Holmén, TR Bild

Göran Jerreholt var en kämpe och en av de vänligaste själarna på jorden. I veckan avled ”Hjärtat” som alla kallade honom i en ålder av 64 år efter att ha kämpat med sin sjukdom i många år.
Det blev en sådan sorglig dag. Jerreholt finns inte mer. Han sörjs av stora delar av travets Sverige och bland kollegerna var det nog travjournalisten Lennart Persson den som kanske stod ”Hjärtat” närmast. Persson var min chef perioden 2002-2008 under min tid på travnet.se.
Hjärtat” extraknäckte hos oss på Daytime/travnet som översättare, så gott som halvfransos efter alla sina år i Frankrike.

Jerreholt log alltid sitt snällaste när jag brukade ställa standardfrågan inför Elitloppet om vilken häst han trodde skulle vinna.
– Jag tror på fransmannen!
Han visste att jag alltid ville ha det svaret. Och han trodde nog alltid på de franska hästarna också.

Jerreholt kunde det där obegripliga språket franska. När han drog hästarna ur travprogrammet inför Prix d’Amerique lät det vackert, som något ur en fransk film.

Lennart Perssons rader facebook/twitter om kompisens bortgång:
”Fick på morgonen ett dystert besked som gjorde mig mycket ledsen. Göran Jerreholt har gått bort. En av de finaste människor jag har känt. Jag lärde känna Göran under Prix d´Amerique 1983. Sedan dess har vi haft kontakten. Året efter vann Peupions Lurabo Prix d´Amerique. En häst som Göran skötte och älskade. Vid varje resa till Frankrike var Göran en hjälpande hand. Han kände alla och älskades av alla. Dit Göran kom stod alla dörrar öppna. Sedan ”Hjärtat” kom hem till Sverige började han hjälpa oss på Dagens Spel med små uppdrag. Alltid på samma goda humör, alltid lika vänlig. Jag kommer att minnas Göran som en verklig vän och en person som spred glädje omkring sig.”
(slut citat Lennart Persson)