Två förslag om skolpolitik har på senare tid kommit från Socialdemokraterna och de går att sammanfatta med ett ord: Tvång!

Det första förslaget gäller att göra gymnasiet obligatoriskt, till skillnad från nu när de flesta på frivillig basis väljer att gå vidare med gymnasiestudier. De har mycket vaga argument för detta, men det starkaste är;

Elever utan gymnasiebehörighet tenderar att ha svårare på arbetsmarknaden.

Ja, visst är det ett problem att dessa elever har svårare att ta sig in på arbetsmarknaden. Troligtvis inte för att de är sämre än någon annan på att jobba inom ”vanliga ungdomsjobb”, utan för att det finns fler ungdomar än jobb och att det då blir naturligt, om ordet får användas, för en arbetsgivare att söka sig till de som i alla fall slutfört sina studier.

Och då tänker sosse-reptilen: då måste vi se till att alla går gymnasiet.

Vad händer då med kravnivåerna som vi illustrerat ovan? De höjs, eftersom att alla då har en gymnasiebehörighet och därmed måste eleverna rangordnas efter andra meriter, så som betyg. Ingenting förändras således.

Men det mer allvarliga i detta förslag är att Socialdemokraterna inte ens till det minsta försöker att analysera och förstå varför ungdomar överhuvudtaget inte klarar studierna, eller inte går gymnasiet. Att tvinga skoltrötta, motivationslösa eller än värre, elever med psykisk ohälsa, till skolbänken kommer inte lösa några problem alls! Det är en naiv idé och ett dumdristigt förslag.

För att fortsätta på den inslagna vägen så kom ett förslag om att göra förskolan ”frivilligt tvingande” som det nog bör kallas, från två års ålder!

Tillåt mig att få er att reflektera. 2 år.

Vilka är viktigast för barnen vid två års ålder? Ringa in rätt svar

A: Föräldrarna

B: Staten

Nu kanske vissa tänker, varför just staten? Det är ju pedagoger.

Självklart, men det finns en hållhake i detta. Socialdemokraterna tänker subventionera förskolan ännu mer, från redan höga nivåer. Denna subvention kommer från ett stort skatteuttag från föräldrarna. Föräldrarna får således starka incitament att ha barnen på förskolan från så tidig ålder som möjligt, för att det helt enkelt blir mest lönsamt så. Staten är alltså hela styrmedlet.

Jag tänker faktiskt bara på barnen. På vilket sätt är inte föräldrar som känner sig ha råd att stanna hemma med sina barn, de bästa" lärarna " för barnen i deras tidigaste ålder? På vilket sätt?

Jag kan lova att det inte blir fler doktorshattar bara för att barnen är i pedagogiskt stimulerande miljöer vid två års ålder.

Förskolan och pedagogerna gör ett otroligt bra jobb och de behövs för att få livspusslet att gå runt för många. Jag tycker att alla som vill ska få ha sina barn i förskolan. Det är en viktig verksamhet. Vi måste bara stanna upp och fundera på hur mycket tid/pengar/resurser som bör tillfalla föräldrarna respektive förskola?

Barn i 2-årsåldern behöver inte socialiseras, de mår bäst av att få så mycket tid som möjligt med föräldrarna, vilket är vedertaget från psykologisk forskning. Om barnen får en god, trygg och psykosocialt stärkande omsorg och en solid grund att stå på så är de bättre förberedda när livets jobbiga stunder kommer. Då är det tryggt att ha något att falla tillbaka på. 

Vad är ditt svar? Vilka är viktigast?