Ofrivillig barnlöshet

Nu sitter jag på Norrtåg med destination Luleå. Det gungar och skumpar och har sig i största allmänhet. Det är en bra början på färden. Personalen är trevlig och kvällssolen lägger ett skönt ljus i kupén. Jag kan ändå inte låta bli att känna mig förgrymmad inombords.

Idag har jag diskuterat frågan om rätten till insemination med en kompis. Vi var inte alls överens. Inte på något plan. Inte ens lite.

Den ofrivilliga barnlösheten är min verklighet. De alternativ som finns för mig är adoption och surrogatmödraskap. För lesbiska är ekvationen något enklare. Det är dock ingen självklarhet att två kvinnor som lever tillsammans ska ha rätten till insemination. Enligt min kompis ska insemination endast finnas tillgängligt för de par som av någon genetisk eller annan ”medicinsk” anledning inte kan få barn med varandra. Samtidigt förklarade han att det utesluter människor som på grund av sociala val inte kan få barn, exempelvis lesbiska.

Det finns ett djupt problem här. Åsikten bygger på vad han anser är normalt, rätt och riktigt. Han insåg nog aldrig hur föraktfull eller kränkande han var. Den lesbiska relationens barnlöshet avfärdade han som en social fråga, medan det heterosexuella parets (som inte är kompatibla genetiskt och därför inte kan få barn) är en fråga för medicinen/vården. Problemet för de lesbiska menade han löses enkelt genom att de skaffar sig en man. Väljer man att inte göra detta är barnlösheten inte ofrivillig (infertila är inte kvinnorna, men deras val av relation stoppar en graviditet, enligt hans sätt att se saken). Anmärkningsvärt var att han aldrig närmade sig tanken på att kräva partnerbyte för det heterosexuella paret.

Betydelsen av sättet han resonerade var att han rakt ut sa att homosexuella relationer är ytliga och endast sociala, medan den heterosexuella relationen är äkta och normal. Det enda som kan förklara hans syn är en moralkonservativ uppfattning om vad som är ett äkta och erkänt samliv och vad som inte är det. I mina ögon finns det däremot ingen skillnad i relationerna. I båda fallen handlar det om kärleksfulla individer som av en eller annan anledning inte kan få barn med varandra.

Homosexualitet är inget socialt val och den ofrivilliga barnlösheten är lika smärtsam för oss som för alla andra. Jag hoppas att jag sådde ett frö i hans sinne. Han är annars en bra person och insåg nog inte hur det han sa uppfattades, men detta berörde mig mycket illa.

Etiketter: , , , ,

2 kommentarer

  1. realist

    Bra att du orkar kämpa vidare och argumentera. För tyvärr har vi inte kommit ända fram. Det är visserligen rätt accepterat (åtm i Umeå och andra större städer) att vara bög. Men sen det där med barn. Numera som separerad har jag faktiskt insett att jag aldrig kommer att bli pappa. En känsla jag delar med många av mina hbtq vänner. Det finns många aspekter på det hela, alltifrån att vi blir fler och fler som jorden ska föda till att jag som bög oavsett hur lämplig jag vore som far är helt utestängd. Det är dock en viss tragik i det hela. Jag är även på denna punkt bortvald, utifrån hur jag föddes, inte som jag är.

  2. Pingback: Det är bögarnas fel | Daniel Nyström

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte med automatik.
Ägaren av bloggen kan dock se ditt IP-nummer samt den epost-adress du anger.