VARDAGS-SORG

SÄR-SKRIVNING, nu kommer särskrivningsmupparna och ord-nogrann-nördarna att få heta, fuktiga och kliande allergi" fnask-fläckar" att slå ut. Även om jag repat mig rätt bra så förekommer det tidpunkter, möten, lukt & smakminne som får mig att tänka på min make.

Vi levde det mest perfekta liv som man kunde göra. Helt olika sorters jobb med olika sorters människor. Vi pratade mest övergripande över vad vi gjorde på våra jobb, inga små detaljer eller så mycket om de människor som vi jobbade med. OM det nu inte var ett särskilt problem som vi ville ventilera eller prova på den andre.

Sedan så levde vi för vår fritid, tätt tillsammans och jag kan inte minnas så många gånger som vi gjorde större saker och ting utan varandra. Till och med städning gjorde vi tillsammans, biltvättning och renoveringar ( till och med snöskottningen hade vi olika arbetsområden inom – min var inte den med snöslungan)

Det finns flera små vardagssorger/ förteelser men många gånger får jag ett lätt léende på läpparna;

 

  • När jag plockar fram två kaffekoppar av gammal vana!
  • Hittar en socka i tvätten som jag glömt att kasta bort och är i färd med att lägga in den i hans socklåda.
  • Det måste genast berätta för honom! (sånt som händer när han inte är med!!!)
  • Vilket bilschampoo brukar vi använda?
  • Jag ska köpa en ny toastol och ett nytt  tvättställe; SJÄLV utan att rådfråga honom. (ja det kan jag ju men får nog inget svar) 
  • Batteriet till brandvarnaren är slut och om jag står på stolen på tå så når jag just upp för att få loss locket. Med risk för att hela brandvarnaren kommer ned, fick jag ut batteriet och nu ska jag få tillbaka det utan att ramla ned.
  • Små kontakter som jag inte vet vart de går.
  • Var finns alla lösenord???
  • Hur gör jag för att kopplar ur antisladd på bilen för att komma mig upp på gården. Var finns manualen till Magnumen?
  • Måste ladda batterierna på alla gammbilar – vilken "klo" ska sättas i kaross?
  • Jisses har förlorat alla kanlerna på TV och har jag över 500 och tv1 ligger på kanal 71 – allt i huller om buller…!!!!
  • Ingen att pussa godnatt längre
  • En gaveln måste målas – tror jag, vem ska skrapa

 

Jag reder mig i alla fall – tiden vi levt tillsammans överträffar denna sorg.

DET ÄR VÄRT DET

HANÄBÄST


32 kommentarer

  1. Monica Ernstsson

    Minnen kan vara bra eller jobbiga men det är ju dom som gör att man har ett liv fullt av nyanser, förändringar och nyskapande, vilken tur att vi har minnen trots allt. Eller.

  2. Elle-Kari

    Hej. Du är en fantastisk människa och jag blir helt tagen av vad du skriver. Sven fattas för många av oss. Att förlora sin livskamrat och föreställa sig hur livet ska bli är ju helt omöligt. Tänker på dig och du vet var vi finns om du vill prata öven en kopp kaffe och bullar. Kramisar.

  3. anelin

    Jag sa en gång till dig att jag inte vågade skriva en kommentar till din blogg men att jag ofta läser den. Nu kan jag inte låta bli. Blev väldigt tagen av dina tankar idag. Precis som du beskriver det, lever jag med min STORA kärlek och försöker vårda det vi har varje dag. Känns extra viktigt efter erfarenheter av att nära släktingar och vänner har fått lämna oss allt för tidigt i livet. Carpe diem! Take care och ha en skön helg i vårsolen

  4. Lars Valler

    Sorg och glädje, hand i hand, följer dig vart NI går
    för då endast hans minne följer dina fotspår
    märkt av ER medgång och motgång har banden stärkts så att minnerna verklighetens horisont når

    Där känslorna bevaras i ett batteri, en gavel eller manual får tanken besvara ropet jag minns!

    Bara denna tanke visar att kärleken fínns!

    Detta är en svår fråga på många plan men sänder en tanke och kram och vet att du står stark trots skörheten.

  5. Berith

    tack för att du i ord formulerar det vi överlevande ”halvor”känner!! Jag hade också en fantastisk man och vi hade ett underbart liv med mycket skratt occh jag är så tacksam för alla goda minnen, men mycke vill ha mer som ordspråket säger… det är nu snart 8 år sen han dog och saknaden blir inte mindre…

  6. Birgitta

    Tårarna rinner samtidigt som man blir varm i hjärtat när man läser det du skriver. Kram på dig.

  7. Birgith

    Ögonen svämmar nästan över. Synen fördunklas av översvämmningen. Mycket man tar för givet när man är två men som plötsligt inte längre är så lätt. Men…..om man inte ger sig så lätt löser det mesta upp sig. Kram på dej!

  8. cilla

    Du beskriver så vackert de små vardagsbestyren vi andra glömmer bort att uppskatta. Tack.

  9. Havsbrisens syster

    Gillar inte tanken på att du ska ramla ned när du grejar med brandvarnaren. Men vet att du kommer att fråga om hjälp när du verkligen behöver det.

  10. Lisbet Olofsson

    Svar till Elle-Kari (2010-05-07 12:16)
    Det är en tröst att veta att han saknas av så många människor – han var ju väldigt social och lättsam. Jag behövde inte ens anstränga mig för att få många nya vänner runt om i världen. Tack Kari – jag ska komma förbi och få en kopp kaffe. Tack för att du tog dig tid att skriva några rader.

  11. Lisbet Olofsson

    Svar till anelin (2010-05-07 12:21)
    Ibland tror jag att vi glömmer av att döden är lika viktig som livet själv. Att man måste göra sig påmind att det måste finnas båda delarna. Det händer det som inte får hända varje dag men då känner man inte dem som drabbas. Sorg kan man känna över så mycket. Tack för dina ord – rar du är som delger dem till mig.

  12. Lisbet Olofsson

    Svar till Lars Valler (2010-05-07 12:24)
    Tack Lars – det värmer.
    Jag lever varje dag i tron på att det måste finnas motpoler – medgång och motgång. Hur ska vi annars veta om vi är glada eller ledsna!!?? Att ta vara på det bästa av livet och inte bli ett offer är viktigt för mig.
    Tack för att du skriver ned dina tankar till mig.

  13. Lisbet Olofsson

    Svar till Berith (2010-05-07 12:43)
    Jag känner själv att det är oerhört viktigt för MIG att uttala HÖGT att hur smärtsamt detta än må vara så är jag så ofantligt GLAD över de år vi fått. Jag vill aldrig vara utan dem. Tack för dina ord, du som också drabbats och känt dig vilsen fast man sitter bland vänner. Tack

  14. Lisbet Olofsson

    Svar till Birgitta (2010-05-07 14:46)
    Det är bra att gråta det renar och är befriande. Jag ger aldrig upp, jag bara tar ett kliv tillbaka och väntar på att min egen skugga ska komma ikapp mig så att jag sedan kan ta några steg framåt. Måste jag då backa ett steg så skrämmer det mig inte – det får bli som det blir. Tack för dina funderingar kring att ta människor förgivna – vi få rinte göra det.

  15. Ingela

    Du beskriver allt så väl…..
    Sven finns inte här hos oss men i våra hjärtan och den stund han fick med oss nyttjade han väl, EN OTROLIG VÄN!
    Sören Kirkegard har skrivt en dikt så klokt om det men den ryms tyvärr inte här…
    Jag berättar i morgon…Kram

  16. JBR

    Det här får mig att tänka på min pappa som gick bort i en tragisk arbetsplats olycka 1978…å jag var en liten grabb på 11 år.
    Får ofta leta fram fotografier på honom för att komma ihåg hur han såg ut, jag har glömt bort hans röst och lukt för längesen. Nu är jag mest rädd att glömma bort hur han ser ut och glömma bort saker vi gjorde tillsammans, man vet ju inte om man möter honom igen…..eller…

  17. Lillasyster

    Min storebror körde ihjäl sig. Helt oförklarligt en dag då när allt roligt skulle hända. Jag funderar på hur han har det fast han inte finns mer. Men för mig finns han på något sätt.

  18. Freddan

    Jag har träffat dig i din jobbroll. du har en otrolig förmåga att linda in dina ord som gör att man fashineras och vill ta tag i de problem man har. Jag glömmer aldrig hur du vände en tungsint man till att bli lätt i hjärtat och ta tag i problemen en efter en och till slut lösa det hela. Mannen var jag och du minns mig säkert inte ens idag. Men jag kommer aldrig att glömma det du gjorde för mig även om du inte själv förstått hur stort det var. TACK

  19. Lisbet Olofsson

    Svar till JBR (2010-05-08 06:53)
    Jag är också mest rädd för att glömma bort allt detta, fasiken jag vill minnas, njuta och känna närheten i luften. TAck – kul att du tittar in då och då och skriver. Jag uppskattar det,

  20. Lisbet Olofsson

    Svar till Lillasyster (2010-05-08 07:09)
    Bara för att människor dör och inte finns bland oss ås lever de kvar i våra minnen och i känslan. Det kan ingen ta ifrån oss och det är vad som för oss framåt i mångt och mycket.

  21. Lisbet Olofsson

    Svar till Freddan (2010-05-08 07:15)
    Käre vän, om jag kan ge bort en gåva i ord som gör att du kommer vidare i ditt liv blir jag så GLAD. GLÖM ALDRIG att det är DU som gjort jobbet, det är du so tagit dina beslut och det är du som valt vilken väg du ska komma dig framåt. Jag bara fanns där med en massa frågor.

    För mig är det inge nuppoffring utan jag delar gärna med mig av glädje och sorg utan en baktanke. Jag är så glad att det ordnade sig för dig och jag är STOLT.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte med automatik.
Ägaren av bloggen kan dock se ditt IP-nummer samt den epost-adress du anger.