Barnprat förändras

Jag måste erkänna att jag ibland får kliande blödande sår på kroppen efter för mycker barnprat.

När jag var ung var det ständigt dessa bajskonsistens funderingar, pottträningens framsteg och nu kan lillan gå fem steg. Detta prat kunde ta död på viken helt underbar konversation som helst.

Men nu när jag nått mogen ålder, enligt andra gammal som gatan så tänker jag mig spirituella samtal om världen, Stockholmstrafiken och livsförändringarnas bittra kamp med både människans inre som yttre faktor.

MEN VAD MÖTS JAG DÅ AV!
Jo nu kommer kampen om BARNBARN, vem har flest och vilka får tillbringa all sin tid med dem. En massa gullegull om livets efterrätt. Det är liksom samma tugg som förr och visa upp de små liven som om de är sina egna. Ta över eftersom man anser att har man barnbarn så äger man rätt till dem.

Och mitt i ett intressant samtal om något som finns utanför länet så BRYTS det av när den lilla barnen vill ha uppmärksamhet. Hela samtalet bryts, flackade blickar som försöker hålla det trasiga samtalet igång. Man talar helt för DÖVA ÖRON!

När man då påpekar detta så smackar de på med den mening som dödar hela konversationen och nedvärdera ens sinnen:

– du har inga barn eller barbarn eller?
– men för 17 skaffa dig ett intresse som inte handlar om familjen så vi kan prata som folk någongång!