…

Har intagit byaperspektivet. Det man kan ha i en västerbottnisk by som förr var starkt präglad av kristendom och läsare. Även av arbetsamhet, företagande och idellt arbete.

Stod nyss och såg på ett tomt och permanent nedstängt bönhus och tänkte tillbaka 45 år. Då var det samlingsplatsen där den absoluta majoriteten av byn samlades mer eller mindre frekvent. Något hände varje vecka i huset som byggdess och drevs av ideella medel och insatser. En mötesplats i flera bemärkelser. Det som har kommit i bönhusets ställe isolerar oss i regel. Vi samlas möjligen rätt få och likasinnade, mer sällan i stora och "gränsöverskridande" grupper.

Jag undrar lite över en av de större av sekulariseringens "biprodukter". Hur påverkas vårt samhälle av att "Guds hus", innehåll och centrum inte längre är känt? Särskilt i tider när saker, upplevelser och "passioner" inte kan hjälpa eller driva undan molnen. I de svåra lägena.

Jag ser huvudsakligen det som hänt i ett annat perspektiv, men det finns följder av sekulariseringen som man kan lägga märke till oberoende av tro.