…

Det kommit en förfrågan från mitt parti om att ställa upp i det interna provvalet till riksdagen. Jag har beslutat att tacka ja.

Det är inte på grund av Ola Nordebos ledare i dagens VK – "För ett färgstarkt Västerbotten i Riksdagen" – men visst var det lite speciellt att läsa den just idag. Den gav faktiskt ytterligare inspiration att som "oskolad" politiker ge sig in på en arena som ofta känns lite för krattad och där piruetterna ofta känns något för välregisserade och stramt hållna.

Jag är väl inte alldeles främmande för villkoren. Även om förändringarna är stora sedan 1986 då min pappa slutade, så tror jag att hans 21 år i riksdagen gett mig en liten aning om saken.

Jag brukar inte vara rädd för att försöka övertyga och engagera andra för en sak jag själv brinner för. Även om jag är en "samarbetsman" är det en lockelse att visa på sakerna som majoriteter och beslutande kan ha glömt, eller inte vet eller förstår. Skulle jag komma in vill jag  vara en lagom "röststark" representant för det Norrland alltför många tyvärr inte inser sitt beroende av. Det Norrland som jag älskar och som jag har en hyfsat bred kännedom om. Bred är också min kontaktyta bland människor och sammhällsdelar. Jag är intresserad av människor och deras villkor och skulle efter bästa förstånd vilja vara en västerbottensröst, även för dem som inte röstar på mig.

Jag har flera gånger fått frågan om jag inte hamnat i fel parti – ibland av människor som odlar fördomar om det fria och ansvarstagande samhällets parti. Nej, jag är Moderat. Både ny och gammal. Glad över vissa förändringar, besviken över andra. Ska man vänta med att vara med och ta ansvar tills man finner partiet som till alla tider i alla delar överensstämmer med ens egna åsikter, då kan man inte ens ha med frun i det partiet. I det blir man solo kvist.

En del menar att politiken idag inte passar för en kristen, andra att man ska hålla de kristna borta från politiken. Även om den ofta förknippas med det mest falska, vämjeliga och grundegoistiska behöver det politiska arbetet inte vara så. Människor av olika tro måste kunna arbeta för att livet ska fungera så bra som möjligt för stora och små, även om det skulle bli lika trasigt och skevt som det var i Rom vid kristendomens födelse. Och även om "panikateismens" mest profilerade förspråkare menar att kristna är hot emot demokratin så tror jag inte att majoriteten har den åsikten.

Jag skulle vilja arbeta för ett samhälle som är både barmhärtigare och friare än dagens. Ett samhälle som uppmuntrar och stimulerar till initiativ och företagande. Ett annat anliggande är återgången till det "rimliga samhället". Börjar vi inte förenkla och röja i de arbetskrävande kring- och sekundärfunktioner som håller på att ta arbetsglädje och liv av t.ex. lärarna så går vi emot sammanbrott på flera fronter. Man behöver inte införa alla kontrollmöjligheter som bara kan uppfinnas. Hellre elevkontakt än kringarbete. Lösningen på skolans problem är inte bara mer tvång, policys och utvärderingar.

För skolan måste vi också hitta den lämpliga mixen av saker som gedigen kunskap, individualism, föräldra- och elevansvar, inspiration, "disciplin" och barmhärtighet. Vi måste ta bättre vara på "görarna" och  måste också komma till insikt om att 2000-talets informations- och relationsstressade barn inte är 1960-talets. Moderaterna måste in på skolgården igen.

Nej, det var inte ett partiprogram som skulle skrivas. Jag skulle bara säga att jag satsar på riksdagen!