…

Det har varit en dag med sömn och vistelse i bläckrymden. Köttrymden tycker jag inte man kan säga att jag hållit till i, då umgås man med människor. Det känns det som jag inte gjort på länge, om man bortser från min lagvigda.

Jag är utomordentligt less på ambulerande huvudvärk och permanent hosta. På ett sätt är det väl att Agneta fortfarande har det på nästan samma vis, annars skulle jag börja undra om jag inbillar mig. Samtidigt säger det väl något att ens vänner inte känner igen en när man ringer. Många som haft influensan har ju blivit friska rätt snabbt, men här är det otroligt segt. Idag har det varit mer huvudvärk igen, men nu är det rätt lugnt.

Har läst en del. Bland annat en enkel gammal ungdomsbiografi som följt med hem från skolan. Den handlade om Winston Churchill (varning, Wiki!) och man får än en gång förundras hur en så gediget bedrövlig skolelev får en så märkvärdig livshistoria.

Det är få av de högpresterande som blir ministrar, författare, nobelpristagare och vinner världskrig. Ännu färre av dem som anses lågpresterande får liknande erfarenheter. Nu var han nog inte det, egentligen, utan ett märkvärdigt original och undantag.

Han är tillskriven en hel del funktionshinder så här i efterhand. Jag tvivlar nog på att han hade dyslexi eller andra av dagens favoritdiagnoser. Däremot verkar han ha varit en osedvanligt komplicerad, tjurig och speciell personlighet som växte upp i en på sitt sätt hämmande social situation.

Hans lärare gjorde bedömningar och framtidsförutsägelser som i allt väsentligt visade sig käpprätt felaktiga. Även om pedagogik, verktyg och bemötande är bättre idag ska vi vakta oss för att göra om deras misstag. Man vet aldrig var och när överraskningarna kommer. Var personlighet, uppgifter och dolt geni ska sammanfalla och förvåna omgivningen.