Ola Nordebo

Samhället är inte ”riggat för kvinnor som driver företag”, sa företagaren Helena Lundgren, som drabbats av omfattande myndighetskrångel i samband med graviditet och föräldraskap, i gårdagens VK.

Där har vi ett tema som borde dominera valrörelsen långt mer än det förmodligen kommer att göra. Att starta eget, att bli småföretagare, att lämna eller välja bort fast anställning för att våga satsa på en företagsidé, är fortfarande, år 2010, att utmana en koalition av fördomar, jantelag, missunnsamhet, socialistisk samhällsanalys och storkapitalpatriarkalism som präglar svenskt samhällsliv med storföretagen, intresseorganisationerna, byråkratierna, medierna och beslutsfattarna.

I den offentliga retoriken har småföretagaren ofta hjälterollen. Det förblir, tyvärr, mest retorik. Vissa lättnader i regelkrånglet görs. Men det stora, misstänkliggörande krånglet kvarstår. Till vardags är småföretagaren ett störande element för regelsystemen, myndigheterna, välfärdsinstanserna, socialförsäkringarna. Den som sällan passar in.

Det svenska samhället är nämligen fortfarande djupt präglat av och utformat för den gamla alliansen mellan storbolag, storfack och storpartier. Det starka draget av korporativism under efterkrigstiden hämmade ny företagsamhet, och lämnade ett monster av regelkrångel och snåriga system efter sig för dem som trots det orkade satsa att ta sig igenom. Småföretagaren, den egensinnige entreprenören, ägnades inte många tankar, tolererades och ignorerades i bästa fall, motarbetades ofta, mobbades ibland, älskades aldrig.

När nu en global lågkonjunktur sammanfaller med en djupgående strukturomvandling märks hur illa Sverige bäddat för framtidens arbetsmarknad och välfärd. Allra svårast har denna koalition av storkapitalism och socialism gjort det för landsbygden.  För det har regeringar, näringslivsorganisationer, fackföreningar och medier på många sätt en gemensam historisk skuld.

Men fortfarande sprattlar reflexerna.

Transportstödsförändringar som prioriterar utsatta, mindre inlandsföretag framför ett finansiellt starkt storföretag utlöser proportionslösa protester från korporativismens företrädare. 

Att mängder med småföretag kämpar desperat för överlevnad i finanskrisens spår får bara en bråkdel av den uppmärksamhet som ges den sedan decennier förlustbringande, amerikanskägda biltillverkaren Saab, trots att de förra står för långt fler arbetsplatser än den sistnämnda. (Och när hörde man kritik av genomsnittsinkomsterna hos dem som håller nybilsförsäljningen igång? Nej, det är ju en mansdominerande bransch gudbevars.)   

Det handlar om gamla industripatriarkala normer som värderar storföretag som finare än småföretagare, konsekvent håller traditionellt mansdominerade branscher högre än traditionellt kvinnodominerade branscher (och bidrar till uppdelningen) och i grunden ser skeptiskt på människor som vill starta eget och småskaligt.

Allra svårast är det för kvinnliga företagare. De måste även kämpa mot den strukturella ojämställdheten i samhället, kopplat till en könssegregerad ekonomi.  De senaste veckornas debatt om tjänstesektorn har illustrerat ett av problemen. Det påtagliga i den del av kritiken mot RUT-avdraget som inte handlar om avdraget i sig utan om en aggressiv nedlåtenhet mot hushållsnära tjänster som fenomen, är den mossiga uppdelningen i manliga områden där det – tydligen – är okej att tjäna pengar och konsumera privat och kvinnliga områden där det – tydligen – är fult att tjäna pengar och suspekt att konsumera.

Mönstret går igen i debatten om alternativa driftsformer inom offentlig sektor: skepsis mot entreprenörer i allmänhet förenas med en patriarkal syn på när företagande och ägande är okej och inte.

Det håller inte. Småföretagande är nyckeln till framtidens välfärd.

Min lördagskrönika den här veckan blandar lite kärvänlig ironi inför argument som inte håller, med en del allvar och varav hjärtat är fullt:

------------------------------------------------

Stadsbibliotekets framtid i ett nytt sekel

Häromdagen klev jag av bussen vid Vasaplan besluten att ge mig ut på en vågad expedition i Umeås oöverblickbara stadskärna. Äventyrslusten drev mig att testa det omöjliga. Från stadsbiblioteket uppe i stadens urbana, nordöstra centrum skulle jag försöka att kämpa mig tvärs igenom den ofantligt vidsträckta metropolen ända ned till parkeringsplatsen på kajen långt ute i kommunens avlägsna, sydvästra utmarker.

Det finns kanske inte någon plats i ett samhälle, sa Lady Bird Johnson, som är så demokratiskt som stadens bibliotek. När jag skriver de här raderna vid ett bord på Umeå stadsbibliotek – i höjd med O-hyllan (samhälls- och rättsvetenskap) och N-hyllan (geografi) – är det i den allra mest symbolbärande miljö en stad äger: demokrati, bildning, kunskap, fritid, samtal, möten och tillgänglighet. Det borde vara den värdefullaste byggnaden i alla strategispel.

Biblioteken har historiskt sett alltid haft många funktioner – som intellektuella miljöer, som mötesplatser, som arkiv. Men under de senaste decennierna har uppdraget breddats. Tyngdpunkten har förskjutits bort något från arkivfunktionen och mer tonvikt har lagts vid biblioteken som demokratiska och kulturella mötesplatser, som ickekommersiella rum i det offentliga rummet. Biblioteken har varit den främsta av kultur- och bildningsinstitutioner i en omgivning av boende och myndighets- och näringsverksamheter, ibland med lätt konkurrens från någon stadsteater eller konserthall.

Jo, jag vet, det låter helt utsiktslöst att tillryggalägga den sträckan till fots, men jag var beredd att göra ett försök. Matsäcken var packad. Jag hade rejäla skor på fötterna. Och jag var beredd att ställa om klockan när jag passerade över från en tidszon till nästa. Men först blev jag stående, andlös, i ett anfall av tacksamhet, som vi fått lära oss att man ska göra, över att få bo i kanske Sveriges vackraste, varmaste och bäst planerade stad. Vilken lättnad att kunna vandra i ett offentligt rum där alla frågor redan är besvarade, nya generationer bara har att slå sig ned i det bestående under tacksamhet över att inte behöva tänka, tycka eller känna själva och alla klockor borde stanna i beundran inför en fulländning lyft över själva tidens gång.

Biblioteken spelar också ofta en framträdande roll för invandrade, nyinflyttade och nyanlända, för integration, information och kommunikation. Häromveckan var jag med min son på en hemspråksundervisningsdag på stadsbiblioteket. Barn och föräldrar in och ut ur sagorummet, modersmål efter modersmål i inspirerande mångfald; världens kör i Norrlands huvudstad. Det var vackert, blåste frisk luft, talade för Umeå.

Allt i en miljö av barnböcker och ungdomsböcker runt omkring, på svenska, översatta till svenska, eller översatta från svenska till andra språk. Att det var på biblioteket allt ägde rum kändes självklart. På biblioteken finns fler gemensamma referenser och kontaktytor än någon annanstans.

Med sitt estetiska och psykologiska djup, sin unika utstrålning, sin oupphörligt fascinerande arkitektur och sina berömda busskurer borde Umeås stadskärna få stadsplanerare från hela landet, hela Europa, att vallfärda norrut för att gröna i ansiktena av avund, eller åtminstone gröna i ansiktet, betrakta detta föredömliga exempel på hur en stadsmiljö bör gestaltas.

Ändå har de senaste trettio årens utveckling förmodligen varit ett stillastående vatten i jämförelse med de förändringar som väntar framöver. I takt med att kommunikationsvanor, sökvanor, medievanor och läsvanor förändras med digitalisering och internet, kommer även bibliotekens roller att förändras. Ingen institution kan vila på gamla meriter om den inte förmår vara till nytta även för nya generationer, i deras livsmönster, bildningsarbete och demokratiska processer. Bibliotek är inte döda utställningar av material. De gestaltas och levandegörs varje dag – av personalen och besökarna. Ömsar hud ständigt. Eller tynar.

Vasaplan, Rådhustorget, kyrkbron, gågatan, det i synnerhet sommartid bohemiskt-kulinariskt beströdda Apberget, kultparkeringsplatsen som gör glasklart för Kajen att den inte ska tro att den är något, att den inte ska inbilla sig att den är bättre än andra platser, att den inte ska tro att någon bryr sig om den, allt gör att man kan hävda att historien faktiskt nått sitt slut i Umeå.

Jag är övertygad om att bibliotekens framtid ligger i att utvecklas som lokala mötesplatser där det intellektuella samtalet, det kulturella genreöverskridandet, det politiska meningsutbytet och det eviga berättandet kan sammanstråla i levande möten, i fysiska miljöer, som är tillgängliga och gemensamma, och som är ickekommersiella och avgiftsfria. Inte för att välfärdsskapande och välståndsalstrande kommersiella aktiviteter är fult eller fel, tvärtom, men för att de ändå alltid hittar sina platser.

Finns utrymme för förändringar i Umeås stadsbild kan de högst vara marginella. Egentligen återstår bara för unga och kommande generationer att samlas kring lägerelden för att lyssna till auktoriteternas utläggningar av hur denna perfekta stadsplanering ska förstås – estetiskt, teoretiskt och politiskt - som uttryck för den sanna, okorrumperade läran, och varför, när någon större förändring föreslås av de förtappade, budorden måste lyda: Det som blivit är bra. Det som förblivit är ännu bättre. Det som alltid varit är allra bäst. Det som är måste ständigt bevaras. Det som skulle kunna bli måste alltid bekämpas.

Nu står Umeå stadsbiblioteket eventuellt inför förändrade lokalbehov. Det är inte givet att det nuvarande läget erbjuder optimala lösningar. Fara eller chans? Det senare. Vilken ypperlig chans att utreda hur stadsbiblioteket skulle kunna se ut under 2000-talet, vilket innehåll och vilken inriktning det ska ha och i vilken stadsmiljö den skulle kunna få blomma i framtiden. Och att då lyfta och dryfta frågan om ett eventuellt kulturmötenas hus med biblioteket som hjärta, och som ett framträdande ickekommersiellt rum på attraktivt läge i stadsbilden är logiskt och framsynt.

Om sedan just ett kulturens hus skulle fylla någon funktion för Umeås kulturliv, om det finns en tanke med det som sträcker sig längre än guideturer av gäster 2014 och om det i så fall geografiskt hör hemma i Staden mellan broarna, eller på den plats där badhuset planeras eller någon annanstans centralt – går aldrig att diskutera om debatten dör direkt i konservativ anda på gamla vanors altare.

Eller om för många ledande politiker hukar och smyger med sina åsikter, och avvaktar oklara skeenden i kulisserna, bara för att deras partier är lite internt splittrade.  Eller om Umeås nya invånare, inte minst studenterna, som kan betrakta mycket med fräscha blickar, aldrig riktigt kommer in och får plats i debatten. Universitetsstadens eviga dilemma.

Umeå är Norrlands viktigaste urbana miljö, betydelsefull för hela regionen. Hur ska den gestaltas med blick femtio år framåt i tiden, inte femtio år bakåt? Mycket av det som i dag känns förlegat i Umeå, var framsynt och genomtänkt på sin tid. Det finns rika erfarenheter att lära och dra slutsatser av. Mössan av och ärligt tack. Men varför så ofta denna brist på nyfikenhet på vart nya idéer skulle kunna föra stafettpinnen i en levande stad? Är historien verkligen slut?

Naturligtvis kom jag aldrig fram. Det är ofantliga avstånd i Umeå centrum. När jag med trasiga skor och av trötthet dimmig blick blott började ana Rådhustorget en bit fram gav jag upp.

85 procent av väster- och norrbottningarna vill att Norrbotniabanan ska byggas. Det visar den opinionsundersökning som VK redovisar för i dag.

En överväldigande majoritet. Goda nyheter för projektet? Inte nödvändigtvis.

Framför allt är resultatet effektlöst, i värsta fall ihåligt, som utspel i den nationella kampen om statliga infrastrukturmedel. Alla som vill att banan ska prioriteras bör nog hoppas att undersökningen inte tolkas som Norrlands huvudargument för projektet.

Att det finns en kraftfull opinion för Norrbotniabanan där den ska byggas och löpa är ganska självklart. Undersökningens resultat tillför alltså inget nytt. Det riskerar däremot att, feltolkat, bekräfta orättvisa fördomar om projektet på andra håll i landet.

För det sämsta som kan hända Norrbotniabanan är att den utanför regionen uppfattas som ett regionalpolitiskt Norrlandsstöd, relevant endast från Umeå och uppåt, en lokal hjälpinsats. Så brukar de om projektet vanligtvis djupt okunniga motståndarna, ofta av egna regionalpolitiska skäl, avfärda Norrbotniabanan, som dyr lokalpatriotism. Det är en grundfalsk bild.

Statliga infrastrukturinvesteringar ska ske på samhällsekonomiskt rationella grunder. Ju tydligare den principen får styra statens prioriteringar – inte partipolitik, valmatematik, antal väljare per kvadratmeter eller regionalpolitik – desto bättre för Norrbotniabanan.

Att bygga Norrbotniabanan vore ett för den nationella samhällsekonomin angeläget och lönsamt projekt, en långsiktig, tillväxtstrategiskt betydelsefull investering till vinst för hela landet. Därför bör den byggas.

En signerad text på dagens ledarsida av mig om den nya utredning kring gårdsförsäljning som regeringen tillsatt. Eskilstuna-Kurirens ledarsida hade en bra kommentar om den i går. Det tangerar även frågan om längre öppettider på krogarna, där jag röstar nej på frågan.

------------------------------------------------

Se den stora bataljen bakom pyttefrågan

När en pyttefråga hamnar i centrum, återkommer gång på gång och till slut förmår en regering att tillsätta en ny utredning kring ett krav som en just avslutad utredning redan avfärdat, kan man utgå ifrån att det inte är någon pyttefråga.

I debatten om huruvida gårdsförsäljning av alkohol ska tillåtas i Sverige eller inte utkämpas den verkliga bataljen i det finstilta och fotnoterna. Bilden av några få idylliska vingårdar i södra Sverige med ytterst begränsad handel är bara en framsida för ett bredare angrepp på den restriktiva alkoholpolitiken. Avsikterna är betydligt mer långtgående. Slutmålen väsentligt mindre idylliska. Det handlar om fundamenten i den restriktiva svenska alkoholpolitiken – ytterst om detaljhandelsmonopolet och Systembolagets ställning. Och det är förklaringen till den uppmärksamhet och de lobbyinsatser som frågan föräras.

Den alkoholutredning – med utgångspunkten i en ”restriktiv alkoholpolitik till skydd för folkhälsan” – som lämnades över till regeringen för ett år sedan, konstaterade att så kallad gårdsförsäljning av starköl, vin och sprit direkt från tillverkaren, exempelvis en vingård, inte bör tillåtas ”då det inte är förenligt med Systembolagets monopolställning.” En sådan försäljning, skrev utredningen vidare, ”skulle dessutom vara olämpligt från alkoholpolitisk synpunkt.” Klara besked, rättsligt och ur folkhälsoperspektiv.

Sedan utredningen presenterades har en ivrig kampanj drivits för att förmå regeringen att gå emot rekommendationen och öppna för gårdsförsäljning ändå. Starka krafter, påhejade av branschindustrin, vittrar ett läge att underminera alkoholpolitiken. Tyvärr verkar de vinna gehör. Nu har regeringen tillsatt en ny utredning om hur gårdsförsäljning ska kunna förenas med EU-rätten, detaljhandelsmonopolet och folkhälsan. Den målkonflikt som förra årets utredning avfärdade som en omöjlig motstridighet ska nu – abrakadabra – visa sig vara en ren och harmlös teknikalitet.

Ett litet lycka till på vägen kan nog den nya utredaren behöva med sådana direktiv.

Argumenten om att gårdsförsäljning av vin i Sverige skulle ha någon stor betydelse för landsbygdsturismen, eller för landsbygdens ekonomi, är så krystade – och det antal gårdar som skulle kunna komma i fråga för just vinförsäljning är så litet – att det inte står i proportion till kampanjen som dragits igång för att förmå lagstiftarna att åsidosätta grundprinciperna i alkohollagstiftningen.

Men som många sakkunniga påpekat vore gårdsförsäljning just det avsteg från detaljhandelsmonopolet som riskerar att få hela den restriktiva politiken att säcka ihop. Ur EG-rättslig aspekt skulle en öppning för direktförsäljning av alkohol göra det betydligt svårare för Sverige att principiellt upprätthålla försvaret av Systembolaget. Gårdsförsäljning skulle också innebära att alkoholindustrins vinstintressen gavs en starkare erkänsla på bekostnad av folkhälsan.

Det vore en reva i alkoholpolitiken som många väntat på. Kön av intressen och aktörer som gärna skulle riva vidare – med kampanjer och juridiska åtgärder – skulle sannolikt bli lång.

Då är det plötsligt mycket som står på spel. Den restriktiva alkoholpolitiken bör värnas. Säg nej till gårdsförsäljning.

Min lördagskrönika den här veckan knyter an till VK:s mycket viktiga artikelserie på nyhetsplats om självmorden bland unga.

-----------------------------------------------------

De svåraste frågora prioriteras sällan

Det för människan utmärkande, skrev den frisinnade debattören Waldemar Svensson 1954, ”det som ligger till grund för personlighetsprincipen är, att hon icke har något värde – hon har värdighet. Värde har saker, som kan mätas efter en rationell skala och av vilka den ena enheten kan utbytas mot eller ersättas av den andra. I motsats härtill innebär begreppet personlighet, att varje mänsklig varelse är någonting för sig själv och har ett mål i sig själv. Den ena människan kan därför ej mätas med de andra.”

Varje människas värdighet, att individer inte är utbytbara mot varandra, inte är stapelvaror, att varje enskild personlighet är någonting för sig själv och har ett mål i sig själv, är en av de insikter som alltid hotar att gå förlorade även i ett statistiskt och historiskt sett relativt välmående samhälle.

VK:s pågående artikelserie på nyhetsplats om självmorden bland unga är en jobbig, men sällsynt angelägen läsning. Den handlar om de konkreta tragedierna, först och främst. Om situationer som tillåts gå för långt. Om signaler som inte tas på tillräckligt allvar. Om en vuxenvärld som inte axlar sitt ansvar. Om barn som faller mellan stolarna. Orsakerna är alltid komplexa, och varje tragedi unik. Men antalet tragiska fall är i det här sammanhanget belägg nog för att hävda att det rör sig om ett misslyckande för hela samhället.

VK:s artikelserie blottlägger även ett djupgående missförhållande i den svenska politiska debatten: oförmågan att titta bakom de älskade eller hatade systemen, att upptäcka det som inte passar in i mallen och konformen, att bry sig om även det på ytan till synes helt irrationella, att se de allra mest enskilda ödena.

Det finns politiska områden som är permanent skuggbelagda i det offentliga samtalet. De är för komplexa för femton sekunders-klipp på tv och för allvarliga för enkelspårig kampanjretorik. De kräver stor research och sakkunskap från medierna sida.

Det är områden som möjligen kan få viss uppmärksamhet i början och mitten av mandatperioderna, men som sjunker undan när tiden blir knapp och valrörelser, valslogans och valbevakning planeras. När prioritetsordningen för nya mandatperioder läggs faststår det svåraste sällan överst.

Mycket möda och långa utredningar ägnas alltid och sedan decennier åt de stora skyddsnäten och trygghetssystemen. Det allmänna välståndet ökar och stabiliseras för varje konjunkturcykel. Vi blir objektivt sett rikare över tid och har stora resurser. Anspråken i vardagsliv och på samhället ökar. Rutiner kommer på plats för hantering av allt fler tänkbara situationer i samhällets vardagsliv.

Men samtidigt är det svårt att bli fri intrycket att dessa framsteg framför allt sker helt inom ramarna för välfärdssamhällets vardag, och gäller det som kan mätas kvantitativt på olika sätt, medan allt för lite uppmärksamhet ägnas åt det som händer på baksidan, utanför, nedanför, bortom denna relativt välfungerande och tydligt normerade vardag.

Det kan, i global kontext, gälla de hjälpsökande från krig och fattigdom som stängs ute, av rika länder, genom barriärer av restriktiva regelverk, nationalism och jobbprotektionism. Det kan gälla de otaliga människor runt om i världen som lider under totalitära regimers förtryck medan statsmännen dinerar och skamlösa debattörer som talar och skriver i skydd av demokrati, rättsstat och yttrandefrihet ursäktar förtryckarna och relativiserar de nödlidandes anspråk på samma rättigheter.

Det kan också gälla de enskilda människor inom välfärdssamhällets egna ramar som av olika skäl avviker, rasar igenom eller inte orkar eller faller offer för övergrepp i offentlighetens skugga. De förtvivlade och isolerade. Sådana öden mobiliserar sällan intressegrupper, rörelser, opinioner, kampanjer. De förblir för det mesta oregistrerade öden i det tysta, i dimmiga ögonvrån.

De värsta grälen, de mest teatraliska utspelen i den politiska debatten ägnas ofta åt finjusteringar av systemmekanismer, åt vad som i det här sammanhanget kan betraktas som detaljfrågor, åt de fem procentens motsättningar i en 95-procentig enighet. Minsta dallring i en ideologisk kompassnål övertolkas gärna av mediekommentatorer som att de snurrar runt, runt. Ett bröl om teknaliteter pågår i det offentliga samtalet som dränker alla nyanser.

Orden devalveras, begrepp slösas bort, perspektiv diskrediteras. När verkliga tragedier ska diskuteras saknas det ett fungerande politiskt språkbruk.

Till slut syns sådant i rena budgetprioriteringar. Det som inte står i centrum för heta kontroverser skvalpar alltid i bakvatten. Den kvalificerade psykiatridebatt som förts under lång tid, men som aldrig mobiliserar den stora uppmärksamheten, är ett av många exempel. Missbrukarvården ett annat. Vuxenvärldens närvaro, resurser och engagemang – fysiskt och mentalt – i olika miljöer, på skolgårdar, vid fritidsaktiviteter, på kvällstid, i de nya sammanhang på internet som föräldragenerationer dåligt känner till, är ytterligare ett.

Men det återspeglas också i attityder till olika slags sjukdomar och problem. Ibland hindrar normer och tabun människor från att alls ropa på hjälp. En värkande rygg kan man tala om på lunchen. En värkande själ, depression, stress och ångest, är fortfarande i många sammanhang tabu. Sådana tabun går ner i åldrarna.

Om allt detta borde vi tala mer, även ett valår, i synnerhet ett valår. Perspektivet, att inte bara stirra på systemen, utan titta vad som händer bakom och nedanför dem, borde kännas angeläget för många olika ideologiska läger.

Hans Bergström skriver i senaste Frisinnad tidskrift en intressant, om än i några slutsatser betydligt mer konservativ än liberal, artikel om hur frisinnet med sin komplexa, realistiska människosyn och sin skepsis inför den “elitistiska Allstatlighet” och mekanisk människobild som förstör den självrådiga andan från det gamla Folkrörelse-Sverige, behöver starkare röster i svensk debatt.

Perspektivet är maktkritiskt, vart tar den enskilda människan vägen är frågan.

Den stora förtjänsten med socialdemokraterna Anna Sjödins och Thomas Hartmans omdiskuterade debattbok ”Vem bryr sig?”, mot vilken jag förvisso har invändningar när det gäller en del slutsatser och generaliserande värdeomdömen, är att den konsekvent håller blicken riktad mot öden nedanför normer och stora system, att den vill provocera fram en diskussion om hur människors svagheter, det riktigt svåra, det som fallerar och inte passar in, det som inte går att skämta om vid lunchen, hanteras och betraktas i välfärdssamhället.

Perspektivet är maktkritiskt, vart tar den enskilda människan vägen är frågan.

Konservativa debattörer som anammat den i mina öron suspekta frasen “verklighetens folk” närmar sig liknande frågeställningar, från ytterligare ett annat håll.

Perspektivet är maktkritiskt, vart tar den enskilda människan vägen är frågan.

Här går det att ana en värderingsdebatt om makt, övermakt och maktlöshet, normer och avvikare, system och individ, tabun och gråzoner, och om samhällets prioriteringar, som skulle kunna nå djupare än debatter som fastnar i procentsatser.

Slutsatser och rekommendationer kommer att skifta väldigt, men det är viktigt att sådana debatter förs, där den enda konsensus som möjligen existerar är att dagsdebatten alltför ofta blåser upp detaljer och slagordsvänliga småstrider på de verkligt svåra, mänskligt allra mest komplexa frågornas bekostnad.

Höghus i Lycksele låter intressant, och oroväckande, på samma gång.

Om syftet utöver själva bostadsskapandet är att skapa ett landmärke eller ett skyltfönster, något som sticker ut i stadsplaneringen, och det är lysande idé, hänger mycket på arkitekturen, på estetiken, hur det ser ut.

Vi ser i Umeå, exempelvis vid Öbacka Strand just nu, hur standard-standard-standard-lösningar även i lägen där staden verkligen ska presentera sig för besökare framkallar gäspningar och besvikelse, istället för att ge energi och skapa just landmärken.

Och höga hus i jättetråkig arkitektur är inga bra skyltfönster, de kan tvärtom odla fördomar om en ort hos besökare.

Så om det skulle se ut som på VK:s lilla illustration må man hoppas att projektet inte blir av.

Men om det finns tankar på att skapa något annorlunda på höjden, med arkitektur som verkligen sticker ut lite, då må man hoppas att det blir av.

Det estetiska perspektivet måste finnas med, i synnerhet när man bygger högt i miljöer där höga hus hör till ovanligheterna.

Jag utvecklade tidigare blogginlägg till en ledarkrönika på dagens ledarsida:

------------------------------------------------

Det är mycket Åsele nu - bra!

Så lätt avskaffar man inte Jantelagen. Den antar många skepnader, rinner in genom minsta springa, tränger sig på var helst den kan. Men den presenterar sig sällan med namn, utan bara finns där som en långsamt stigande, kall, förlamande blöta kring fötterna i rum, by, bygd och stad. Och om det krävs materialiserar den sig i form av snustorr kommunallagsformalia. Då är det onödigt att gå den till mötes.

Det blev en krock mellan fullmäktigeparagrafer och pr-kampanj när Åseles beslut att avskaffa Jantelagen vid måndagens fullmäktige stöp på en invändning om felaktig ärendeberedning. Naturligtvis framstår det som lite löjeväckande när en enbart symbolisk och i alla avseenden sympatisk handling inte kan få löpa igenom utan byråkratiskt trassel. Man kan fråga sig om det inte finns andra tillfällen i den norrländska kommunalpolitikens historia när en titt i kommunallagen hade varit mer motiverad än i just det här fallet.

Må vara hur det vill med den saken. Ansatsen i Åseles kampanj – som i grunden handlar om att förbättra förutsättningarna för entreprenörer och som sätter upp mätbara mål i relation till Svenskt Näringslivs återkommande ranking av kommunernas företagsklimat – är god och torde inte vara föremål för någon oenighet. Den kunde faktiskt tjäna som förebild även för en större, mer resurstark kommun vid kusten som har vissa problem med företagsklimat och politiska attityder inför detta.

Var det ett misstag att föra kampanjens symboliska utspel ända in i den beslutande församlingen? Var det fel att göra en liten happening av det hela?

Nej, jag tycker inte det.

Idéer som testas, nya grepp som tas, annorlunda infall och kaxiga attityder som ges chansen är nästan aldrig problemet, inte ens när de leder snett. Politik är inte bara rent beslutsfattande – det är kommunikation också, opinionsbildning, viljeyttringar. Inställningen, däremot, inför nya idéer att ”det där går aldrig, så där brukar vi inte göra det hos oss, vad ska det där vara bra för, det där är nog inget att satsa på”, är väldigt ofta problemet.

Då vågar ingen prova, då tas inga initiativ, då går lätt allt sin gilla gång – utför. Åsele vill avskaffa Jantelagen, och kopplar det till företagsklimatet. Det är inte en unik, men en fin slogan för en kommun som skulle kunna titta på kyliga prognoser och deppa ihop. Istället medger man att läget är som det är, illa, och försöker bryta mönstret. Om man även lyckas ställa om gamla ovanor i vardagen också, på längre sikt, inte bara i hägn av en professionellt utformad kampanj, återstår att se. Men attityden är rätt. Jantelagen är ett otyg i Norrland; den måste bort.

Mer Åsele: i början av veckan kom nyheten att kristdemokraterna, moderaterna, centerpartiet, folkpartiet och Åselepartiet går samman och bildar Åsele kommunlista inför valet. Fem partier blir ett lokalt alternativ. Sådan variation kan bara välkomnas. Det är bra att partilandskapet och partiernas olika strategier skiftar ute i kommunerna och att stereotypa mönster bryts, så att inte kommunalpolitiken alltid bara blir en kopia av rikspolitikens dramaturgi. I väntan på renodlat personval och skilda valdagar är det utmärkt om partierna själva anstränger sig för att tänka nytt.

Det är mycket Åsele nu – bra!

Det är mycket Åsele nu, med kampanjen mot Jantelagen (och själva ansatsen är ju trots allt viktigare än det formella beslutet) och så det här sammangåendet av fem partier till ett.

Bra att partilandskapet och partiernas olika strategier kan skifta ute i kommunerna och att stereotypa mönster bryts, så att inte kommunalpolitiken alltid bara blir en kopia av rikspolitikens dramaturgi. I väntan på mer renodlat personval och skilda valdagar är det utmärkt om partierna själva anstränger sig för att tänka nytt.

Så här såg för övrigt valresultatet i Åsele ut 2006.

Det här seminariet i går kväll är utgångspunkten för en signerad text av mig på dagens ledarsida där jag snuddar vid temat. Men det finna mycket att säga kring och återkomma till i den här stora frågan, och även seminariet i går tog upp många olika aspekter av den. Om detta borde mycket av valrörelsen i Norrland och Västerbotten handla.

---------------------------------------------

Norrlands stora utmaning under 2000-talet

Kan invandring och tjänstenäring rädda Norrland?

Den tillspetsade frågan var utgångspunkt för gårdagskvällens seminarium om Norrlands demografiska framtid som tankesmedjan Fores anordnade i Umeå, med Nils-Gustav Lundgren från Luleå tekniska universitet, Thomas Westerberg från Region Västerbotten, Clara Sandelind från Fores och Torbjörn Halvardsson från Företagarna som debattörer.

Svaret är ja.

Bakgrunden – som nu betonas med allt mer påträngande tonfall av forskare, politiker och företagare – är att Norrland, om ingenting görs, riskerar att bli en ekvation som på sikt inte går ihop.

Med undantag för några starka kuststäder står Norrland inför mycket svåra utmaningar de närmaste decennierna. Den demografiska utvecklingen, om de statistiska prognoserna om befolkningstal och åldersfördelning slår in, kommer att utsätta välfärdssystemen och de lokala ekonomierna för ett omöjligt tryck.
Arbetskraften kommer inte att räcka till. Arbetsmarknaden kommer att smalna så att inga inflyttande familjer klarar hushållsförsörjningen. Service och utbud kommer inte längre att kunna finansieras. Ägare och investerare kommer i allt mindre utsträckning att ha förankring i regionen. Västerbottningarna kommer att bli fattigare.

De värden och goda förutsättningar som finns på den norrländska landsbygden kommer i ett sådant läge inte längre att väga upp en den negativa befolkningsutvecklingen. För mitt bland alla de resurser som Norrland har i stor rikedom kommer i så fall den allra viktigaste att saknas – människorna.

Därför måste Norrland locka fler att flytta hit, inom landet och genom invandring från andra länder. Då måste det dels finnas fler jobb på en mer differentierad arbetsmarknad än i dag – fler innovativa entreprenörer måste vilja och kunna satsa på sina idéer just här; dels måste Norrland av fler än i dag förknippas med hög livskvalitet.

Det anknyter till vad Lars Westin skrev i sin tänkvärda och uppmärksammade debattartikel i VK i lördags om hur Norrlands befolkningsutveckling kräver en ny strategi “där livs- och boendemiljöer tillsammans med invånarnas egen förmögenhetsbildning sätts i fokus.” Utan människor, företagare och arbetskraft, går det inte. Och människor flyttar som de vill. Bara om Norrland kan erbjuda med Westins ord, “en bredare portfölj av attraktiva livsmiljöer” kan regionen som helhet undvika nedgång.

Kring de här ödesfrågorna borde den regionala valrörelsen kretsa. Hur kan Norrland knyta an till sina bästa traditioner av att låta olika inflöden utifrån berika varandra och den mottagande bygden? Hur kan Norrland bredda den industri- och råvarubaserade ekonomin med jobb och företagande inom nya, växande tjänstenäringar? Hur kan hämmande administrativa gränser och inomregional misstro övervinnas och Norrland samla sina resurser som en aktör? Hur kan Jantelagen bekämpas och avskaffas, formellt och i praktiken?

Att erkänna problem, ställa rätt frågor och se möjligheter är en bra början.
 

Del 1 av min lördagskrönika den här veckan:

--------------------------------------------------

Oacceptabelt hemlighetsmakeri kring Stasi-arkiven

Det är lätt för ett land att kokettera med bekännelser till öppenhet och offentlighetsprinciper kring det harmlösa, lätthanterade och ofarliga.
Det är lätt att blåsa upp sig med krav på att andra ska tvätta solkiga historiska bykar, när den egna synes ligga tryggt hopvikt i skyddad garderob.
Men när kraven på öppenhet plötsligt gäller obekväma sanningar om och dunkla aspekter av det egna landets förflutna, när offentliggöranden av arkivmaterial har ett pris, är det inte alltid lika kul längre. Då kan det hända att sekretesstämpeln, de krystade ursäkterna och hemlighetsmakeriet langas fram fortare än kvickt.

Sverige är, när det blir lite småjobbigt, ibland bättre på öppenhet i teorin än i praktiken, rättrådigare i uppmaningar till andra än i tillämpningen på hemmaplan. Uppgörelsen med Sveriges i många avseenden grumliga agerande under andra världskriget dröjde länge. IB-affärens soppa bubblar fortfarande regelbundet upp till ytan i det offentliga samtalet 37 år efter avslöjandet. Och nu står Säpos vägran, svårbegripligt nog bekräftad av Kammarrätten, att ge forskaren Birgitta Almgren tillgång till de så kallade Stasi-arkiven – med uppgifter om vilka svenskar som eventuellt samarbetade med den beryktade östtyska säkerhetstjänsten – i centrum för debatten.

Diktaturen i det forna östtyska DDR representerar ett av 1900-talets mörka kapitel. Dess förtryck och övervakningsapparat var avskyvärda. Brutaliteten och den systematiska förföljelsen av oliktänkande var typiska uttryck för kommunismens vansinne. 20 års-minnet av Berlinmurens fall förra året blev en nyttig påminnelse om hur regimen till slut tvingades mura in sina invånare och skjuta skarpt på dem som försökte ta sig ut, för att stoppa en massflykt från den auktoritära planekonomins elände över till fria, liberala demokratier och sociala marknadsekonomier.

Frågor som rör hur DDR-regimen under decennier agerade i sina kontakter med och sitt propagandaarbete i andra länder är alltså inte vilken fråga som helst, ingen liten petitessdetalj. Att söka ge en klarare och mer grundlig bild av hur kontakterna mellan DDR och Sverige såg ut, hur försöken till infiltration gick till, på olika nivåer är angeläget för att förstå en viktig aspekt av vår moderna historia; även i förebyggande syfte, för att brotten inte ska belysas med förskönat propagandaljus.

Vad materialet i Stasi-akterna innehåller av substans, hur det ska värderas och hur enskilda personers kontakter med DDR-regimen ska bedömas i efterhand, vilka av de förekommande namnen som har något att förklara och vilka som hamnat på listan oförskyllt, är givetvis frågor som måste vägleda ett balanserat och seriöst arbete med arkivet som källmaterial.

Materialet är inte vikigt för att lyfta fram enskilda namn, utan för en bättre förståelse av ett allvarligt historiskt skede. Men stängs arkiven för forskning kan ingen sådan diskussion överhuvudtaget föras.
Då kvarstår osäkerheten om vad materialet möjligen skulle visa. Då vet vi inte. Då försvinner heller inte misstankarna om att sekretessen faktiskt döljer något relevant.
Arkiven bör öppnas.