Jan Nilssons blogg

En välda blandning...

Etikett: Churchill

Skotten träffar, bomberna bommar

Av , , Bli först att kommentera 18


Snart nog dör någon, men visst är det märkligt att skotten på storstädernas gator är så målinriktade och träffsäkra och de många explosionerna oftast så märkvärdigt ut i det blå. Det smäller när ingen är ute och inga konkurrerande kriminella eller ”otrogna” ligger kvar.

Säkert har en del sprängningar ett syfte som är klarare för polisens underrättelsegrupp än för oss ovetande. Men jag tror G.W. har rätt. Vi har gängspräng, spänningsspräng och så en del skrämselspräng från helt annat håll än de flesta väntar.
Nu måste det till en ambitiös och framgångsrik kraftsamling som visar hur fördelningen egentligen är. Framför allt att skyldiga tas och hålls borta från gatorna. Länge.

Hoppas nu att polisen kan förbättra filmen som visar dem som tycks lämna bomben på Östermalm. Så pass att man kan spåra den som springer runt hörnet och den Audi A5 eller A7 man färdas i.

Kom ihåg Churchill som spred lugn i helt gräsliga avgrundstider när Hitlertyskland fällde tusentals ton spräng- och brandbomber över London. 29 december 1940 sägs 1500 bränder ha rasat i London. Sammanlagt dödades mer än 40 000 människor och över en miljon hus i London förstördes eller skadades under Blitzen. Tyvärr var Storbritannien inte bättre när de civila i t.ex. Hamburg och Dresden drabbades.
Jag försöker inte relativisera bort allvaret i det som sker nu, men tycker vi ska lära av Churchill. Han motarbetade terrorns syfte med stor synlighet i drabbade områden och ingjöt lugn och mod i en ofattbart prövosam tid.

Låt dagens ”skrämmare” av alla slag bli så besvikna som bara är möjligt.

Minnesdag för en bulldog

Av , , Bli först att kommentera 6


Ibland kan undfallenhet bli det dyraste av allt. Europas demokrati och frihet kunde ha försvunnit i mitten på förra århundradet eller något senare.

Den här mannen blev ett verktyg till att varken nazismen eller kommunismen kunde ta över och forma Europa. Men oj så hånad han blev för sina första år av varningar för Hitler, den starke man och makt så många hoppades på i en vacklande tid.

Jag försvarar definitivt inte allt han representerade och sa, men beklagar att det inte byggs så många av hans sort nuförtiden. Å andra sidan hade han knappast haft en chans i den ytliga slätstrukenhetens tidevarv där politikens bas ofta blir skrämmande liten och likriktad.

Fel om moderater, Kalle

Av , , 12 kommentarer 16


”Varför erkänner moderater inte att de är som Mitt Romney?” Det är väl det egentliga innehållet i den fråga som Kalle i Brån tycks ställa i min och andras riktning och som jag nyss började svara på. Jag har bemött den sortens frågor tidigare, men vi tar det en gång till med ett nytt namn. Det blev så många ord att det blir ett eget inlägg.

Jag tror att Mitt Romney delvis personifierar den bild som många på vänsterkanten vill ha av moderater. Han är ju t.ex. jätterik. (Även om han inte alls är lika rik som toppkommunisterna i Kina.) När moderater själva inte känner igen sig och inte skulle vilja ha honom som ledare accepteras det inte riktigt. T.o.m. Dalademokraten skriver på ledarplats att nästan inga svenskar gillar politiken Romney för (idag). Att jämföra honom med Moderaterna är fel, Kalle.

Jag har inte haft möjlighet att följa debatten som vid förra valet, då jag dessutom var där, men MR-känslan av snabbt förändringsbar ”produkt” ger i sig en konstig smak i munnen. Det var inte många år sedan Romney i hemstaten genomförde en sjukvårdsreform som liknar Obamas reform som han nu kraftigt bekämpar. Man kan diskutera utformning, men att alla ska omfattas av en sjukförsäkring är bara så självklart att det inte behöver diskuteras. Liksom att en mångmiljardär ska betala större andel skatt än en lärare.
Det finns områden där man tycker att han i huvudsak har rätt, men i stort är det som t.ex. Edward Riedl varit inne på. USA är USA och så väsensskilt från Sverige att enkla jämförelser blir omöjliga. Vad gör den som odlar sådana t.ex. med att majoriteten bland arbetarna på sina håll tycks vara övertygade republikaner?

Sen är det något sjukt med hela det amerikanska kampanjsystemet. Jag minns känslan av luftslott och orimliga förväntningar på Obama från förra valkampanjen som jag följde några dagar i New York och Washington. Jag vill varken vara eller låta dryg, men på den euforiska demokratiska valvakan i huvudstaden hade jag svårt att hålla borta tankarna på hur det ofrånkomliga bakslaget för Obama skulle påverka samhälle och individer. Jag kunde inte kvitta mig med känslan av att han aldrig skulle kunna leverera i närheten av de förväntningar kampanjen byggt upp. Det är inte svårt att förstå besvikelsen.

Mitt Romneys bakslag skulle på kort sikt kunna bli än större. Man brukar inte nå popularitetens höjder genom att sanera allvarligt sjuka finanser. Särskilt inte om folk tycker att man lovat en quick fix med snabbt återkommande glans som i fornstora dagar och har en nyliberal övertro på dynamiska effekter.

Jag är kraftigt ”out of fashion”, men när det ser dåligt ut har jag mer känsla för löften i stil med det Churchill sa 13 maj 1940 när Hitlers omänskliga stats- och krigsapparat fått växa sig stark och till synes oövervinnelig. Efter att då ha vunnit valet och blivit premiärminister sa han: ”Jag har inget annat att erbjuda än blod, möda, tårar och svett.”

På sån sanning vinner man sällan val. Men i det fallet faktiskt seger. Inte minst tack vare USA.

För anglofiler och Churcillianer

Av , , Bli först att kommentera 3

Där föll fjädrarna!

Nog har jag vetat att Winston C var en välövad retorikens mästare. Jag trodde ändå att hans tal då och då drevs av stundens heta glöd och ingivelse. Får man tro den här artikeln förberedde han i själva verket alla, precis alla, sina stora ta mycket minutiöst.

Nåja, jag gillar hans talekonst ändå.

Bli först att kommentera
Etiketter: , ,

En dag i bläckrymden

Av , , 2 kommentarer 1

Det har varit en dag med sömn och vistelse i bläckrymden. Köttrymden tycker jag inte man kan säga att jag hållit till i, då umgås man med människor. Det känns det som jag inte gjort på länge, om man bortser från min lagvigda.

Jag är utomordentligt less på ambulerande huvudvärk och permanent hosta. På ett sätt är det väl att Agneta fortfarande har det på nästan samma vis, annars skulle jag börja undra om jag inbillar mig. Samtidigt säger det väl något att ens vänner inte känner igen en när man ringer. Många som haft influensan har ju blivit friska rätt snabbt, men här är det otroligt segt. Idag har det varit mer huvudvärk igen, men nu är det rätt lugnt.

Har läst en del. Bland annat en enkel gammal ungdomsbiografi som följt med hem från skolan. Den handlade om Winston Churchill (varning, Wiki!) och man får än en gång förundras hur en så gediget bedrövlig skolelev får en så märkvärdig livshistoria.

Det är få av de högpresterande som blir ministrar, författare, nobelpristagare och vinner världskrig. Ännu färre av dem som anses lågpresterande får liknande erfarenheter. Nu var han nog inte det, egentligen, utan ett märkvärdigt original och undantag.

Han är tillskriven en hel del funktionshinder så här i efterhand. Jag tvivlar nog på att han hade dyslexi eller andra av dagens favoritdiagnoser. Däremot verkar han ha varit en osedvanligt komplicerad, tjurig och speciell personlighet som växte upp i en på sitt sätt hämmande social situation.

Hans lärare gjorde bedömningar och framtidsförutsägelser som i allt väsentligt visade sig käpprätt felaktiga. Även om pedagogik, verktyg och bemötande är bättre idag ska vi vakta oss för att göra om deras misstag. Man vet aldrig var och när överraskningarna kommer. Var personlighet, uppgifter och dolt geni ska sammanfalla och förvåna omgivningen.