…

Jag vinkade av två molokna reskamrater i förmiddags. Själv hyste jag en mix av olika känslor inför det oväntade.

Genom ypperligt samarbete, lite extra initiativ och hjälpsamhet kombinerat med ett monumentalt förbiseende kom jag inte iväg till Indien. Anders och Bengt sätter sig snart på planet mot Hyderabad från London Heathrow. Jag sitter i en väldigt stationär fåtölj med solig utsikt över planen på Arlanda. Ett SAS-plan med efternamnet Viking fyller just hela synfältet med pudersnö när det taxar ut.

Det finns olika sätt att hantera ultimata pinsamheter. Ett är att tiga och hoppas att så få som möjligt någonsin kommer att får reda på det. Eftersom det ändå är lite av en story och eftersom alldeles för många är inblandade är mörkning inte ett alternativ. Det bara att erkänna med en gång. Den som hade det yttersta ansvaret för det här är ju jag.

Den lilla detalj som skulle ha funnits i ett fodral där den inte fanns skulle ha kostat 10 300 kronor att få ner till Arlanda. Om den inte kördes från Vännäsby till Luleå till att börja med. Då skulle det ha kostat de 30 milen t.o.r. plus 1300.  Det fick bli en annan lösning som just nu effektueras som bäst.

Jag kommer till Hyderabad ett knappt dygn försenad, om Gud vill och vi får leva. Som det planeras nu besöker A och B en kristen radiostation i Hyderabad i morgon och det blir ett dygn mindre på stället där vi skulle ha varit först och längst.