…
Gör ett test av bandbredden genom en bild på lite mer trassel. Nu gör jag dock som indiska medier och censurerar. Annars tappar jag nog i trovärdighet.
Här är klockan mellan fyra och fem på morgonen på väg till Chebrole och den indiska Tatan ville inte riktigt.
En fin sak med Indien är att det alltid finns tillgång på folk.
…
Nu har man ropat ut avgången till Hyderabad. Det är i stort sett indiska gästarbetare som ska hem, och så jag.
Hinner inte sända mer härifrån. Hade annars velat få med en del om fenomenet Dubai. Osäkert när nästa text kommer. Ska ta ett tåg när jag kommer fram till Hyderabad. Hade velat sova en natt där, men hoppas att det här också går bra.
…
Jag kom lite tidigt. Burj Dubai invigs ikväll. Jag fick nöja mig med att se det utanpå och lite på håll.Världens högsta byggnad, ett tag, 800 meter.
Utanför flygplatsen fick jag tag i en pärla till taxichaufför som körde mig runt så länge det gick. Talade utmärkt engelska och var insiktsfull och begåvad. Hade stort utbyte av den stunden. Han hette något som liknade Chaddics.
… 
…
Här göre vi fattiga oss intet besvär. Dubai är inte för de småbemedlade. Man undrar hur gästarbetarna föder sig. De som kanske har 1400 koronor och husrum i månaden och bor i ett högkostnadsland. Dessutom behandlas de som djur enligt min eminente guide som jag ska skriva om senare.
…
Snabbaste vägen för mig blev en biljett med Emirates till Dubai. Härifrån ska jag åka 1310 med Jet Airlines mot Hyderabad.
Varför jag sitter här och pratar med er istället för att göra en liten rundtur i stan den förmodligen enda gång jag är här, det är att flygbolaget öppnar 0900. Här är klockan snart kvart i nio och jag har fått en timmes sömn på vägen hit. Lite lulligt känns det.
Det skulle kännas bra om man kunde få klarhet i om Jet Airlines har en susning om var väskan som checkades in i Sth finns idag. Hade varit roligt om den kommer med mig till Hyderabad. Har fått ett "överlevnadskit" med underkläder, en t-shirt och lite hygiensaker av Lufthansa, men det förslår lite för det som kan vara kvar av resan.
Där är det bussstrejk från i morgon, kanske hör ihop med oroligheterna kring delningen av delstaten. Jag kommer dit 1805, om allt idag skulle gå bra, och då blir det nattåg vidare. Hoppas att de beställt en plats där man kan sova. Ett problem är att man inte åker som en backpacker. Det är lite för mycket saker med på en sådan här resa.
Hoppas vi hörs mer.
…
Det var kaos i Frankfurt. Det var en "liten" resdag då bolagen plötsligt fick oerhörda mängder extra resenärer att hantera.
Rätt snart hamnade jag i kön till de sex diskar där under skulle uträttas för ekonomiresenärerna. Många hade flera anslutningar som skulle fixas. Ärendena tog kanske en 10-15 minuter i snitt. En del klart längre.
Jag stod nästan fyra timmar i kön. Med fyra timmars sömn i bagaget och med frukostmackan och några Lufthansachokladbitar i magen tills det första lagade kunde intas efter klockan fem. Jag hade stigit upp halv fem på morgonen. Lägg en förkylning på det så kan väl sägas att man var rätt mosig när man lämnade kön. Räddningen var två trevliga svenskar, Sussie och Kalle Wictor som det blev mycket samtal med. Skoj och djupaste allvar.
En massa människor med kvaddade moraliska kompasser försökte smita före, men andan var inte tolerant. Det var ju lika för alla, med vissa undantag för dem som hade barn. Man gick inte ens på toa, det var inte bara köplatsen det handlade om utan även den eventuella flygstolen. När jag lämnade kön hade den minst fyrdubblats till uppskattningsvis 6-800 personer i två avdelningar.
… 
Så här såg det ut i Stuttgart. Det var lite svårt att tänka sig att det var någon halvmeter eller så i Frankfurt, en 15-20 mil därifrån.
Det var det inte heller. Skulle gissa på 10. När vi landade i Frankfurt var banorna till synes snöfria. Det kan hända att decimetern blötsnö kom snabbt. Bromsvärdena sades i alla fall vara för dåliga. Under den korta turen till Frankfurt hade man räknat upp en massa ställen runt jorden dit plan stod och väntade på sina passagerare. Hyderabad nämndes inte.
Refaat el Sayed, ni som är lite äldre minns honom, hängde i stroppen bredvid min i bussen som tog oss från längst bort i hörnet av flygplatsen där vi fick parkera. Han var mulen som vädret och var mindre glad på flygplatsens ansvariga. Han hade också missat sitt plan. Vi hann i alla fall prata om Indiens industri, han gör en del affärer där, och han sa varför han inte tror att den kommer att kunna efterlikna den i exempelvis Kina.
Massor med plan kom samtidigt från olika ställen. Det var kaos på flygplatsen. Mängder av människor hade missat sina plan. Det skulle på sitt sätt bli en minnesvärd dag.
…
(Hej Kalle! Har tagit mig friheten att koda inlägget. Detta för att varken partifolket, vänner, ev ovänner, skolpersonal, skolelever, potentiella väljare eller politiska motståndare med lust att nyttja ens blottor ska få mer information än nödvändigt.
Nu ska det bara vara pensionerade, inbitna Sahlinanhängare boendes i Brån som dessutom kör Mazda och därtill är välmenande som kan läsa. Borde sannerligen vara sällsynt. *s*
Det var mitt visum som stoppade resan. Visserligen inklistrat i passet, men ett pass hade man kunnat fixa.
När jag sände passet till ambassaden tog jag ut det ur skinnfodralet jag förvarar det i. Fodralet hamnade i en blå(!) mapp med diverse Indienrelaterade saker, varav några skulle med.
När passet kom tillbaka la jag det för säkerhets skull direkt på vår särskilda "passplats".
Igår såg min ovärderliga hustru att det samlades lite för många nya saker som skulle göras. Hon erbjöd sig att fördela ut Indienhandlingarna i tre plastfickor till oss resenärer. I min genomskinliga ficka hamnade också Forexpåsen och, längst fram, "passet". Synligt och kännbart, rätt tjockt som fodralet är. Alles in ordnung!
Till saken hör att hon är husets kamrersnatur. När hon har räknat och gjort i ordning saker så stämmer det bara. Jag var trygg!
Ända till i morse då jag vek upp fodralet vid incheckningsdatorn och sa till mina vänner att de kunde glömma mig….
Jag har hört att fallskärmshoppare alltid packar, eller kollar, sina skärmar själv. Det här är väl något liknande. Fel ett var att passet med visum inte omedelbums blev "påklätt", fel två att jag inte kom ihåg att passet nu var rött och naket, fel tre att jag inte kollade påsen själv innan jag åkte.
Men kom ihåg, inte ett ljud! Då ska jag tiga om att du överväger att rösta på mig också!)
KKRp/7SÄP Grås+++Shln+Bröön+Mzd6-illvill
… 
Jag vinkade av två molokna reskamrater i förmiddags. Själv hyste jag en mix av olika känslor inför det oväntade.
Genom ypperligt samarbete, lite extra initiativ och hjälpsamhet kombinerat med ett monumentalt förbiseende kom jag inte iväg till Indien. Anders och Bengt sätter sig snart på planet mot Hyderabad från London Heathrow. Jag sitter i en väldigt stationär fåtölj med solig utsikt över planen på Arlanda. Ett SAS-plan med efternamnet Viking fyller just hela synfältet med pudersnö när det taxar ut.
Det finns olika sätt att hantera ultimata pinsamheter. Ett är att tiga och hoppas att så få som möjligt någonsin kommer att får reda på det. Eftersom det ändå är lite av en story och eftersom alldeles för många är inblandade är mörkning inte ett alternativ. Det bara att erkänna med en gång. Den som hade det yttersta ansvaret för det här är ju jag.
Den lilla detalj som skulle ha funnits i ett fodral där den inte fanns skulle ha kostat 10 300 kronor att få ner till Arlanda. Om den inte kördes från Vännäsby till Luleå till att börja med. Då skulle det ha kostat de 30 milen t.o.r. plus 1300. Det fick bli en annan lösning som just nu effektueras som bäst.
Jag kommer till Hyderabad ett knappt dygn försenad, om Gud vill och vi får leva. Som det planeras nu besöker A och B en kristen radiostation i Hyderabad i morgon och det blir ett dygn mindre på stället där vi skulle ha varit först och längst.
Jan
Senaste kommentarerna