Hej, hej.

Morsan sover på soffan tillsammans med Göran och min katt Sid, also known as Skilsmässokatt’n. Själv sitter jag vid datorn och kollar på bilder från när jag, morsan, Göran och hans två söner var i Turkiet för cirka två år sedan. Bland bilderna hittar jag en mycket märklig bild. Vad föreställer den egentligen? Är det en glädjeflicka vi ser? Eller är det kanske till och med undertecknad? Fint linne i alla fall. Verkligen skitsnyggt. Snygga, röda knän också. Good job, girl!

Hej, hej.

Nu befinner jag mig i Vännäs och har ägnat kvällen åt att kolla på Idol och dricka Staropramen och äta Popcorn tillsammans med mamma. Hon har verkligen så otroligt bra smak. Inte bara för att hon köpte alldeles fantastiskt fint garn till mig, utan också för att hon faktiskt beställt både Bergsprängardottern som exploderade som bok och Mods-triologin på DVD.

I bilen sa hon: ’Nu, Göran, ska vi skämma bort Josefin’. Och detta, mina vänner, var som ljuv musik i mina öron.

Hej, hej.

Här i läggan luktar det lite som det gjorde i källaren min mormors gamla hus i Tuggensele, men min alldeles rena och fint ihopvikta tvätt sprider i alla fall en trivsam doft av Coop Sköljmedel. Just nu sitter jag mest och väntar på att Ylva ska komma hem från sin natt i Tväråmark, samt att Bibi ska komma förbi och plocka upp sin mobiltelefon. Därefter ska jag duscha och sedan bär det av till – håll hårt i hatten nu – Vännäs! Har ändå ingen lust att göra något speciellt, och då är Görans kåk the place to be. Har bara tänkt att ta det lugnt i helgen. Äta god mat, dricka en ljuvlig öl, sticka (morsan har köpt garn till mig), snacka med Lars, titta på teve och njuta av lugnet, typ. Och njuta av att få vara med mother dear, förstås.

Har idag, förutom att tvätta och laga en alldeles underbar och barnvänlig lunch, börjat knåpa på en önskelista till jul. Så att ni vet vad ni ska lägga i min brevlåda senare, tänkte jag. På önskelistan står det hittills följande:
1. Prenumeration på VK.
2. Prenumeration på Amelia.
3. Färgpatroner till min skrivare.
4. Gladpack, ugnsfolie och stålull.
5. Gjutjärnspanna.
6. Något nördigt dataspel.
7. Säsong två av Det lilla huset på prärien.
8. Seinfeld-boxen.
9. Family Guy-boxen.
10. Sex and the city-boxen.
11. Six feet under-boxen (fast jag har första säsongen).
12. Nord och Syd-boxen.

Nu har det gått några timmar sedan jag skrev det där (funkade inte att publicera tidigare), och Ylva och hennes kompis Maria har hunnit sitta här ett tag och snacka om hur snygg Johnny Depp är, samt prata om hundar och gnagare. Bibi har även varit förbi en sväng och bjudit på Julmust, vilket var ljuvligt.

Nu ska jag till Vännäs. Beware!

Hej, hej.

Idag har jag mest betett mig som om jag vore deprimerad, och det håller nog Ylva med om. Har bara legat i sängen och nästan vägrat att kliva upp med argumentet att det inte finns någonting att kliva upp till. Och det gör det ju inte riktigt heller när man inte har ett åtta till fem-jobb, vilket jag gärna skulle vilja ha. Har dessutom småbråkat med Lars och varit less över att han vet precis vad han ska säga för att göra mig skogstokig. I vanliga fall tycker jag att sådant är kul, eftersom det aldrig är kul att vara med någon som bara håller med en om allt och för att jag gillar att få mothugg. Men just idag blev allt bara fel. Allting känns i alla fall lite muntrare nu när Ylva har diskat och jag själv går runt och städar undan alla saker som får lägenheten att se sådär irriterande rörig ut. Sedan känns det ba’ bulla att jag och snubben jag är kär i, och som är kär i mig också, är sams igen (fast nu låter allt mycket allvarligare än vad det var, men okej då).

Igår jobbade jag mitt första pass som ledsagare åt min nya brukare, och det var jättetrevligt och vi lärde känna varandra ännu bättre. Jag förhörde henne på hudsjukdomar som kan drabba hundar, och spelade till och med kort trots att jag hatar att göra det. Ikväll ska jag jobba igen, och om cirka en timme är det dags att ställa sig vid busshållplatsen igen för att åka iväg och ha filmkväll som hon önskade. Dags att fräscha upp sig nu, alltså.

Hej, hej.

I morgon kommer tydligen Lo Kauppi till Schmäck för att läsa högt ur Bergsprängardottern som exploderade. Jag älskar Lo Kauppi och hon har varit en av mina förebilder under tonåren, och då är jag inte ens en sådan som har förebilder.

Allting började när jag var tretton år gammal och blev tillfrågad om jag ville hoppa in som basist i Ungjävlar, eftersom de blivit uppringda av Vagina Grande (Kauppis band) och ville att de skulle komma och spela på Kafé 44 i Stockholm. Ungjävlars dåvarande basist tyckte att det steget var för stort, och just därför blev jag tillfrågad och lånade därför en bas och repade in alla deras låtar. Sedan åkte vi buss ner till Stockholm, Ungjävlarna och jag.

Väl i Stockholm så spelade vi inför hundratalet tjugoplussare (och regissören Ella Lemhagen, som vi fick beröm av efteråt, tihi-tihi) som skrålade med i våra låtar, hoppade runt till Vagina Grande och skrek ’Hur sexig är jag nu, motherfucker?!’. Efteråt satt jag med Lo och hennes pojkvän i logen ochy snackade skit, och jag tyckte då att hon var den absolut coolaste jag någonsin träffat i hela mitt liv. Sedan dess har jag sparat en del tidningsartiklar, skrivit någon uppsats under högstadiet samt sett henne uppträda på Dramaten och i Umeå två gånger. Jag tycker verkligen, verkligen om henne, och jag tror att det handlar om att hon peppade mig så jävla mycket när jag var en näst intill kalrakad trettonåring som inte kunde spela bas speciellt bra.

Såhär sa i alla fall Vagina Grande om oss i en artikel:
’Gruppen berättar entusiastiskt om bandet Ungjävlar som var förband till Vagina Grande på Kafé 44. Medlemmarna i bandet var bara runt tolv- tretton år och spelade hur röjig musik som helst med låttitlar som ’Överklasfitta’ och ’Hata raggare’ och var enligt bandets utsago inte några ’äckliga jävla heterobarbiedockor’.
– Jag och Mia grät för att vi tyckte att det var så bra, att de vågade ställa sig på scenen och bara köra järnet, berättar Lo.’

Nu har jag skrytit färdigt och tänker sova. Har jag tid över i morgon tänker jag gå till Schmäck, och det tycker jag att alla andra också ska göra.

Hej, hej.

Jag är trött och känner mig inte helt kry, men sitter ändå uppe och skriver. På något konstigt vis blir jag så rofylld av ljudet från knattrande tangenter. Tyvärr blir jag inte riktigt lika rofylld när jag tänker på att jag fortfarande inte har Word på min dator och därför inte kan se hur många tecken jag skrivit, eller när jag då och då lägger handen på min World of Warcraft-musmatta och inser att jag inte längre har någon mus eftersom Robert har tagit den ifrån mig (vilket inte är så konstigt eftersom den tillhörde honom). Herregud vad allting låter snuskigt när man har en sådan smutsig hjärna som jag har, förresten.

Förutom att skriva har jag ägnat dagen åt att sova och storhandla med Ylva. På Coop Forum stod jag och packade ihop alla varor när jag helt plötsligt kollade upp och såg att en av mattanterna på Carlshöjdsskolan stod bredvid mig. Vi småpratade lite, och jag blev förvånad över att hon kände igen mig. Då sa hon: ’Jag minns när du praoade hos oss och vi sa att du skulle bli den nästa Carola!’. ’Jaha, jaså, okej’, skrattade jag och förstod ingenting, för:
1. Varför skulle jag bli den nästa Carola? Och hur kom någon fram till det? Sjöng jag något klämkäckt medan jag packade upp tusen skalade potatisar ur en genomskinlig säck, eller talade jag kanske i tungor?
2. Hur kan människan komma ihåg det? Jag praoade ju bara i skolbespisningen i en dag, och det var i sexan.

Festligt var det i alla fall. Åh, Carlshöjd… vilken fantastisk skola!

Hej, hej.

Jag och Ylva hittade just ett doftprov på en herrparfym i en av hennes Elle-tidningar. Först skickade vi tidningen mellan varandra och tryckte våra näsor mot den medan vi åååh-ade och mmm-ade. Därefter saknade och längtade jag så mycket att hjärtat nästan gick sönder och fick mig att bli knäpp och vilja lägga mig i fosterställning på golvet och bara kvida.

Hej, hej.

Jag har en lista över bragdmän. Den består hittills av följande män (ingen rang, ingen reson):
1. Charles Ingalls. Kommentar överflödig.
2. Patrick Krainer. För att jag tack vare honom har en skön soffa och en snygg lampa som jag fick köpa till ett billigt pris och som han och hans kompis körde hem till mig och kånkade in i min boning.
3. Staffan Westfal. För att han är så jävla cool och trevlig och alltid har varit hur schysst som helst mot mig.
4. Seglive-Lass. Mannen som tappade alla sina tår och gömde dem under ett köksgolv.

Idag hamnade ännu en man på min lista över bragdmän:
5. Erik Jonsson (eller är det Åström?). Hövding av Tväråmarks skogar och far till Ylva. Mannen som igår bytte sladd på min kaffebryggare så att man äntligen kan använda den igen utan att riskera att dö på köpet.

Måste ju bjuda på en bild från käringkvällen. Jag blir alldeles pilsk när jag tittar på mitt köksbord och mitt porslin. Lika nöjd blir jag dock inte när jag tittar på mina uringula tapeter, men vad fan gör man.

Hej, hej.

Har varit dåligt på bloggfronten sedan min slapparkväll i fredags. Detta mest på grund av att internetkabeln gick sönder i lördags när en trevlig men klåfingrig skellefteåbo pillrade med den så att man nu måste ha en specialanordning för att kunna komma in på internet. Tack vare Ylva så funkar det dock hyfsat ändå. Lördagen var förresten rolig. Jag och brudarna hade köpt plockmat och lådvin för att ha en riktig käringkväll, men det slutade med att Robert, Höken, Nicke, Markus och Hinken också ville komma hit. Så käringkvällen blev en förfest som resulterade i ett krogbesök som inte kostade mig ett öre, för jag drack bara andras öl som dom lämnat (bland annat Roberts). Haha, jag är så jävla white trash.

Funderar på att gå och lägga mig, men tror inte att jag kommer att kunna somna. Har ju så knäpp dygnsrytm och råkade somna mellan klockan 20.00 och 23.00, men å andra sidan har jag för en gångs skull varit uppe och igång i en hel dag och faktiskt gjort annat än att vandra omkring i min lägenhet som en lodis, och bör nog därför ge sömnen en chans. Att sova är ju trots allt det bästa jag vet.

Har i alla fall äntligen fått träffa min brukare nu tillsammans med kvinnan från socialtjänsten, och mötet gick jättebra. Vi klickade som fan och det var verkligen en urgullig tjej, så det kändes skitkul när hon sa att jag gärna fick bli hennes ledsagare och vi bestämde att jag börjar redan nu på onsdag. Så nu ska jag hjälpa till med läxor och göra typ allt som jag gör med mina egna kompisar några timmar nästan varje dag, och dessutom få betalt för det. Det drar ju som sagt inte in så mycket pengar, men min ekonomi kommer definitivt att gå ihop, och som det är nu så saknar jag faktiskt inte ens att inte kunna handla kläder och sånt som jag vill. Man har liksom vant sig. Förresten sa socialtjänstkvinnan att hon skulle kontakta mig i veckan och höra om det är något fler ledsagaruppdrag jag vill ta på mig, så då blir det ju ännu mer cash. Åh, det känns minsann fint det här.

Nej, dags att sova nu. Ska hinna intervjua, skriva nöjeskrönika, storhandla med Ylva och ringa en massa samtal i morgon och då gäller det att komma upp i tid (och inte som i morse då jag ställt klockan på sju men snoozade till klockan tio).

Ett meddelande till Bibi först bara:
Din mobil ligger här och låter. Om du ringer mig från din hemtelefon så kan vi bestämma hur du ska få tillbaka den.

Och ett till Becker:
Du har två burkar fiskbullar i min kyl och en batteriladdare i min handväska. Call me, g-friend.

Och ett till Ylva:
Kom hem, vi börjar om igen! Vi glömmer allt, där ute är det så kallt!
Med vänliga hälsningar,
Magnus Carlsson.