Hej, hej.

Jag vill bara informera världen om att jag nu kopplar samtal både hit och dit. Tuggar stora tuggummin och blåser bubblor, lyssnar på kommersiellt radioskval och skvallrar gör jag också. Speciellt om dem inom koncernen.

Hej, hej.

Jag somnade på soffan igår kväll kring halv åtta och vaknade tjugo över två i natt och låg och svettades med alla kläder på och upptäckte att alla lampor var tända. Har faktiskt fått helt sjuk dygnsrytm och har stigit upp klockan sex varje morgon hela veckan, och det skulle man väl kunna säga är Fredriks fel eftersom han ringer mig då i tron om att jag börjar jobba klockan sju (fast det är ett väldigt fint sätt att börja dagen på, man blir så äckligt sprudlande glad vilket håller i sig hela dagen). Men det gör jag ju inte, för jag börjar ju jobba klockan åtta.

Hur som helst så kommer jag nu till anledningen att jag inte har bloggat något i veckan (angående det jag just skrev om jobb och tider och så vidare, alltså). Det är nämligen så att jag är på upplärning i växeln med Karin för att i sommar vikariera för henne som växelhäxa, och även om jag inte har vågat mig på att svara i telefonen än så har det ändå inte blivit något bloggande, eftersom jag har jättesvårt att skriva om någon sitter bredvid och kan läsa innan det är klart. Helt klart en dålig ovana som jag borde vänja mig av vid.

Idag står följande saker på schemat:
1. Sluta vara en tönt och börja koppla samtal istället.
2. Skriv krönika.
3. Svara på ett mail från en karl som tycker att jag svär för mycket (och till exempel tycker att jag borde skriva ’ett tungt aber’ i stället för ’ett jävla aber’).
4. Fira Ylvas tjugoårsdag på Ghandi. Puss på dig, ditt krulliga lilla stycke!
5. Handla mat. Det funkar inte längre att dricka te och äta mackor till middag. Nu är knäckebrödet nämligen slut.

Hej, hej.

Tidigare i veckan hade jag lite ångest över att missa Bellas inflyttningsfest, The Disputes på Verket samt över att inte hinna träffa Kramfors-Lollo och Skellefteå-Lovisa (fast jag hann ju träffa Lovisa i alla fall, så det var ju tur), men nu känns det ändå bra att jag spenderade hela min lördagskväll/natt på Kulturnatta och tjänade stålar. Det är ju faktiskt ett roligt jobb man har, och tiden går fort när man är stressad. Nu är det förresten mindre än en vecka kvar tills jag och Lovisa drar till Sveg för att kolla in bandet ovan igen. Jag funderar på att ligga med basisten, men vi får väl se.

Sedan ungefär en timme tillbaka är jag färdig med den sista texten om Kulturnatta, och nu ska jag snart iväg och kolla på film med min brukare. Hörs och störs, lovers.

Jag och morsan 2004. Vi tog webcam-bilder likt två fjortisar, och jag såg ut som en vampyr.

Hej, hej.

Idag är det mors dag, och därför vill jag bara hälsa till min morsa, Bettan Isaksson, att hon är världens bästa mamma och att jag älskar henne mer än mest. Varför? Därför! Men också för att:

1. Hon är världens roligaste (jag lovar, hon är helspexig).
2. Hon är en av få människor över femtio som inte har glömt bort hur det är att vara ung.
3. Jag kan berätta allt för henne, och hon har alltid stöttat och peppat mig trots att jag inte är Guds bästa barn.

Nu skulle man bara haft Johanna här i stan så hade vi kunnat åttiotalsdansa tillsammans. Jag känner ingen som är så bra på att åttiotalsdansa som Shakin’ Jojjs.

Hej, hej.

Spännande kväll indeed! Till en början vandrade jag omkring ensam i centrum och kollade läget på Kulturnatta i väntan på Glesbygd’n och Thomas Di Leva som jag skulle recensera, men fick efter en stund sällskap av världens underbaraste Lovisa (även kallad Beige-Iris) innan hon drog på spelningen på Verket som egentligen även jag hade velat gå på. Nu sitter jag och väntar på att hon ska ringa samt komma och hämta mig här hos morsan så att vi i samlad trupp kan åka till min lägenhet och sova.

Det kom förresten fram en karl till mig på Di Levas spelning och kände igen mig från Ungjävlar, vilket var mycket märkligt. Visserligen känner jag igen honom också, men det är för att han ville ha min autograf efter en av våra spelningar back in tvåtusentvå, och det är ju fan inte så ofta det händer. Men alltså, jag ser ju verkligen inte ut som jag gjorde för sex år sedan (och tack gode Gud för det), så hela grejen var fan rätt galen.

Därefter kom även den mystiske mannen fram till mig (som jag nämnt i bloggen några gånger), som ju i och för sig inte alls är speciellt mystisk egentligen (han heter Joel och är journalist och har lärt mig allt jag kan om ekonomi och att starta egna firmor och sådant), och jag tandställningsläspade fram lite om vad jag tyckte om Di Leva, och sedan surrade vi även om att dricka kaffe innan han flyttar söderut. Det har vi i och för sig snackat om rätt länge, men det är en sådan där grej som man aldrig tror ska bli av. Han är ju trots allt en mystisk man, liksom.

Hej, hej.

Jag luktar äckligt som fan efter att ha svettats på jobbet sedan strax efter sju i morse, men vad gör väl det när jag har haft världens bästa dag i övrigt. Inte nog med att jag har fått världens jävla löneförhöjning – jag har även fått en gigantisk (men dammig) Benjaminfikus. Och som Josefin Isaksson älskar pengar och stora fikusar! Sedan är det även en massa folk (okej, tre stycken, däribland en kvinna som jobbade på tandregleringen) som sagt att dom älskar det jag skriver och alltid kollar efter mig i tidningen. Soligt väder är det också, fy fan så trevligt.

FÖR 10 ÅR SEN,
1. Var jag bästis med Bibi och Hedvig och anordnade klassdiscon hela tiden.
2. Hade jag palestinasjal och lyssnade jättemycket på Ebba Grön.
3. Bodde jag i ett radhus med hela min familj.

FÖR 5 ÅR SEN,
1. Spelade jag fortfarande med Ungjävlar.
2. Hängde jag med Elin och Hanna i Robertsfors och tjuvrökte och kollade på bävrar i ån.
3. Gjorde jag en hiphoplåt med en massa Christer Pettersson-samplingar. Sjukt bra, borde spelas på Livin Lavish.

FÖR 3 ÅR SEN,
1. Hade jag världens bästa sommarjobb på Geriatriken på Norrlands Universitetssjukhus.
2. Såg jag The Accidents live för första gången.
3. Var det tänkt att jag skulle blogga här i en vecka. Jag är kvar än.

FÖR 2 ÅR SEN,
1. Började jag skriva fredagskrönikor på Nöje.
2. Var jag och Robert fortfarande en match made in heaven
3. Försummade jag mitt liv genom att spela äckligt mycket World of Warcraft.

FÖR 1 ÅR SEN,
1. Längtade jag efter att få flytta in i min lägenhet.
2. Tog jag körkort.
3. Tyckte jag att jag hade så gott om pengar att jag tryckte tvåhundra spänn i Bibis lilla näve för att slippa köa i baren på Shape Up på Plaza.

IGÅR,
1. Lagade jag skitmycket lasagne, som jag nu planerar att äta varje dag i två veckor.
2. Läste jag ut ’Att älska som en porrstjärna’ av Jenna Jameson. Den var king.
3. Kollade jag utbildningar i södra Sverige.

IDAG,
1. Fick jag veta att jag tyvärr missar Bellas inflyttningsfest för att jag ska skriva om Kulturnatta.
2. Har jag jobbat tolv timmar i sträck.
3. Har jag haft följande textrader från en låt om Norrland på hjärnan:
’Jag drack mer när jag var tolv än hela Stockholm på en vecka,
jag kan fortfarande lägga golv två timmar efter att du har däckat’

IMORGON,
1. Ska jag kanske se Masshysteri på Ny Våg tillsammans med Tommy och Höken.
2. Är det bara en vecka och en dag kvar tills jag får träffa Fredrik Pansarvagn igen.
3. Ska jag inte glömma att ta med mig skivor att spela i budbilen medan jag kör arton varv runt Umeå.

Hej, hej.

En av mina arbetsuppgifter är att slänga kökets sopor. Det gjorde jag nyss, och fick därför något oidentifierbart jävla klägg över hela händerna. När jag sedan smällde igen luckan på sopcontainern kom det dessutom en vindpust av kaffesump, ädelost och bajs rakt upp i mitt fagra ansikte. Sjukt oglamouröst.

Nu ska jag nog pimpla kaffe med brudarna på Privatmarknad, och sedan ska jag ut och köra bil igen.

Hej, hej.

Jebus (I don’t even believe in Jebus!), det har varit stressigt idag. Anlände halv åtta i morse bara för att få känna lugnet, men vad hjälper det att komma tidigt när inga nycklar fungerar. I övrigt idag har jag mest kört tjugo varv runt Umeå och handlat frukt och lämnat avloppsprover och sånt, och nu har jag minsann lunch. Det är ett roligt jobb, det här. Lite deprimerande känns det dock att jag inte kommer vara hemma förrän nio ikväll, eftersom jag ska jobba som ledsagare så fort jag är klar här.

Precis innan jag skulle somna igår så ringde Lovisa, och vi snackade som vanligt i två timmar om allt möjligt blaj. Den här gången gled samtalet in på könshår och hur man gör sig av med det på bästa sätt. Ett nytt ordspråk myntades i samband med detta: "Hellre hel än len". Bra grejer.