Etikett: roman

Flytt till ”Chokladhus”

Av , , Bli först att kommentera 6

Pust. Snart är 13-års boende nerpackade i Biltemas flyttkartonger. Nu är det mest ”rate” som ska ner i kartonger och påsar; småkrafs som ska med: Typ när jag tömde badrumsskåpet. Är slut i kropp, själ och mentalt. Men nu börjar det dra ihop sig. Hjälp kommer från Lena, på fredag ansluter min dotter, lördag kommer flyttgubbar i form Movinga flyttfirma och ett par av polarna. Söndag städning. Måndag avsyning av städning med knorrande, kvidande hyresvärd.

Men mina nya hyresvärdar som är en kombo mellan socialtjänsten och Bostaden, var så trevliga, så snälla och tillmötesgående och så insatta i mina problem. Anar att det funnits människor, vänner, som i tysthet arbetat för min sak. Fick en ny varmluftsugn, ny diskmaskin, ny kyl- och frys. Fick nycklarna  en vecka innan formellt inflyttningsdatum – då jag behöver tid på mig att packa upp. Skrev under kontraktet med drygt två meters avstånd till de övriga och avslutade detta med en handtvätt. Märkliga tider. Inga handslag. Detta ständiga hot av ett coronavirus.

Från och med söndag räknar jag mig som boende på Ostvägen, på andra våningen i ett av de s.k. Tobleronehusen uppe på Ersboda, 6 km från centrum. Känns bra, men ingen jublande glädje då flytten gjordes på grund av sjukdom. Annars hade jag nog varit trogen Pig Hill och Backenvägen 9 trogen några år till. För avsides hamnar jag ju.

Räknade härförleden ihop alla de gånger jag flyttat och fick hop det till 23 gånger. De flesta mellan jag var 16 – 30 år. På den tiden då långtråkigheten fick mig att ständigt att byta boende och ort. En och annan separation spelade även in, skulle jag tro.

Så en viss flyttrutin har jag. Men tusan så långsamt det går numera. Igångsättningsproblematik, koncentrationssvårigheter, värk i nacken, kramp i ryggen, balanssvårigheter, yrsel, ett ständigt snubblande och blodtrycksfall. Ovan på det hotet från Coronaviruset.

 

Även korrekturet till romanen om Ester ligger nerpackad. Dock ej i flyttkartong utan i min resväska med mycket viktiga handlingar. Har noga läst igenom de 450 sidorna och noterat att en hel del ändringar måste ske. Dels av dessa irriterande, små dyslexifelen (bindeord som fallit bort, omkastade bokstäver, ändelser som fallit bort), dels för att komprimera storyn som i dagsläget är för lång. Har beställt ett nytt skrivbord, av tung metall. Det ska stå stadigt och vara en värdig ersättare till det läkarbord jag suttit vid sedan i mitten av 1980-talet. När jag packat upp det nödvändiga ska jag ge mig i kast med texten. Kanske, kanske är den klar att skicka till förlaget nån gång i maj. Vi får se. Tänker inte publicera den så länge Coronaviruset förlamar världen.

Precis som när jag skrev romanen om Valfrid Johansson ”Konungarnas konung från Baklandet”, så börjar det dyka upp oroliga människor som indirekt och direkt menar att jag inte borde gräva i Esters liv. Sedan hör allt fler av sig och anser sig veta allt om Ester. Men det faller platt när de inte ens vet när hon flyttade till Lycksele och när påstår sig känna henne ”väl” och ha träffat henne i hemtrakterna tio år efter flytten …När jag skrev om Valfrids liv var det ett par personer som hotfullt ”befallde” mig att inte skriva den romanen. Den, som romanen om Ester, engagerar många människor. Det respekterar jag. Men då dan de inte komma dragande med lögner och gamla skrönor …

Många tror fortfarande att det är en biografi jag skriver på, då jag gång på gång jag poängterat att det är en roman med historiska personer som en gång funnits, men som ”lever” under mina tolkningar, min människokännedom och medlidande. jag har i mina romaner gång på gång skildrat  människoöden med stor respekt och med målsättning till en upprättelse för mina karaktärer. Precis som jag gjorde med Valfrid (Konungen). I brist på fakta får jag som författare treva mig fram och ständigt undra vad som skulle ha kunnat hända. Till det kommer ju en dramaturgisk bearbetning av historien som ska göra romanen spännande och engagerande. Men det är ju författarens uppdrag.

Att uttrycka sig konstnärligt är att dela med sig av ens rädslor, sin sårbarhet, sorg, glädje och längtan. Till detta krävs ett viss mått av mod.

Fikapaus, sen fortsatt packande.

För övrigt märker jag av min Parkinson allt mer. Kanske pga av stressen. Men jag tappar precis allt till golvet: glas, skruvmejslar, tandborsten. Finmotoriken är usel.

Jakten på småfel

Av , , Bli först att kommentera 2

Uppe tidigt för att fortsätta läsningen av korrekturet till min kommande roman ”Män som spelar schack”. Nu är det absolut sista genomläsningen innan texten går till tryckeriet och blir till en bok med hårda pärmar. Läser sakta, rad för rad, i jakten på småfel.

Trots att en från förlaget och jag själv lusläste förra versionen, och rättade en rad småfel, så finns det i denna slutversion fortfarande bindeord som fallit bort, konjunktioner som fattas och ord där bokstäverna kastats om. Det är märkligt hur hjärnan fungerar. Om där fattas ett och eller att, så luras hjärnan och sätter dit ordet – som egentligen inte finns.

logo_ordvisor_original

Det är ett himla jobb med att skriva romaner – och en riktigt usel timpenning. Det är ofattbart så mycket tid som jag och förlaget lägger ner för att det i slutänden ska bli en tryckt roman – utan småfel och grammatiska bakåtvolter.

Nu brukar mina romaner vara befriade från fel – just för att jag och förlaget lägger ner så mycket tid på att granska mina texter. Dels på grund min dyslexi (en lättare form), dels på grund av min usla förmåga att behålla fokus (ADHD). När det gäller det senare, så märks det var 10-20 sida. Då blir språket mindre levande och mer osäkert. Då dyker stavfelen upp; då fattas det ord. När detta sker har jag förmodligen suttit för länge och skrivit utan att ha varit fokuserad.

Omslag

Så den dagen du läser min roman, vet du vilket jobb som lagts ner, för att ge dig en välskriven text. Varje ord har blivit vägt på guldvåg.

För övrigt laddar jag inför kvällens träff med gubbarna i Bokpratarna. Denna gång ska vi samtala om och kring självbiografin ”Bögtjejen” av Aleksa Lundberg; om mannen som bytte kön.

Bli först att kommentera
Etiketter: , ,

Schack i Baklandet

Av , , Bli först att kommentera 3

Då har jag gjort upp med förlaget (Ord & visor förlag) om att min kommande roman (den femte) ska släppas i augusti. Vi var inne på att släppa den redan i maj, men det är en hel del böcker som ligger i tuben och som ska födas ut under våren.

strategy-1080528_960_720

”Män som spelar schack” heter romanen som än en gång utspelar sig i Baklandet, någonstans i Västerbottens inland.

Kort om handlingen:

”Rulle Stenlund vill inte dö i en steril sjuksal, med slangar och kablar i varenda kroppsöppning. När han efter många år återvänder till Baklandet har han med sig ett mycket vackert schackspel med brädet gjort av almträ och pjäserna av rosenträ. Han hade även med sig ett par liter flytande morfin, och mängder med smärtstillande piller – och till det skulle läggas en hel del plågsamma minnen av ouppklarade kvinnoaffärer.”

Rulle inser att det är lättare sagt än gjort att dö. För att få tiden att gå så börjar han att lära sina vänner spela schack. Ett rätt så hopplöst projekt – som även visare sig medföra en hel del risker.

En burlesk historia som vänder upp och ner på begreppen.

chess-2784636_960_720

Jag har hållit på länge med denna roman, som jag ser som den sista delen om Baklandet. Meningen var att romanen skulle ha kommit ut 2016, men då i en kortare form. Men jag stoppade den. Istället ville lägga allt krut på min självbiografi ”Spring Kent, spring!” Nu är dock ”Män som spelar schack” klar att lämna till tryckeriet.

Tror aldrig jag arbetat så intensivt med en roman. Onekligen skriver jag långsammare – något jag skyller på den stroke jag drabbades av 2015. Är nöjd med romanen. Mycket.

Bli först att kommentera
Etiketter: , ,

Vasaplan räddades

Av , , 1 kommentar 3

En riktigt bra dag. Har skrivit sida upp och sidan ner på romanen, följt mina schackspelande män ut på misslyckade fisketurer, sett dem bada nakna i en vik och nu sitter några av dem och dricker grogg på verandan och försöker prata om precis allt – utom döden. Trots att en av dem är döende. Men det är väl så vi gör när vi stöter på det vi fruktar allra mest. Är det därför som så många av oss får ett förvånat uttryck i ansiktet den dagen då det ”smäller till”.

Har hamnat i en fas i mitt liv då jag återigen kommer att vara ensam en hel del. Hur länge vet jag inte. Det blir ju så lite då och då under livet att man tvingas kliva åt sidan och hämta andan. Ibland frivilligt, ibland så tvingas man. Men det är inget som skrämmer mig, har varit ensam en hel del under livets gång, så jag ser det mer som en uppbyggnadsperiod då jag får chansen att träna på mina brister och svagheter. I ensamheten får jag dessutom tid att se mig omkring och studera vilka alternativ som är bäst. Det är lätt att man i ren desperation kastar sig huvudstupa in i olika äventyr, som i slutänden bara blir ett misslyckande som i sin tur sänker ens värde. Nu får jag tid att sätta mina gränser, tydliga gränser – hit men inte längre! Det är så man måste göra för att kunna sätta värde på sig själv; när man med tiden får så pass med självkänsla kan man kupa händerna kring munnen och tokskrika: ”Jo du, detta är jag värd! Å jag prutar inte ett uns!”

Vasaplan 2015 nr 24
Nästa nummer av Vasaplan kommer 25/9 2015

Det är så skönt att vi i redaktionen med styrelsens hjälp kunde hjälpas åt att rädda detta nummer av tidningen Vasaplan – för det blev onekligen panik i leden när jag, chefredaktören, lite vimmelkantigt meddelade att jag fått en stroke. Minns kassörens likbleka min (Owe) när han besökte mig på strokecentrum på dag två och jag spydde varje gång jag skulle höja en aning på huvudet. Minns hans tvivel i blicken när jag sa: ”Nog ska du se att det här ordnar sig. Bara jag kommer mig upp på benen.” Och det gjorde jag inte just då. Men jag kom mig upp på benen till slut. Yes! Sen slöt vi leden och hjälptes åt. Tidningen skulle ut! Och vi lyckades. På fredag kommer nästa nummer. Nu är det ett nummer kvar under detta år, det i december, och jag ska även denna gång finnas med som en ”spindel i nätet” för att ro projektet i land. Sedan har vi kallat in förstärkning i form av en biträdande chefredaktör som hjälper mig en del praktiska göromål. Sedan har vi förstås klipporna att luta oss mot: Lars, bildredaktören och Erik som redigerar och fixar all layout.Visst ja – får ju inte glömma Umeås alla journalister och fotografer som fyller tidningen med innehåll.

NyBakgrundFB
Linda Marklund och jag ska ut och ”ljuga”. En turné som börjar i oktober.

Slutkorrekturet till min kommande bok ”Spring Kent, spring!” hann jag lämna in till förlaget bara ett par veckor innan jag blev sjuk. Annars hade väl den utgivningen suttit löst. Men förlaget meddelar att den ska ges ut först i början av 2016. Det var i början tänkt att den skulle komma i höst – men det hade jag inte orkat. För i oktober ska ju jag och Linda Marklund ut med vår berättarföreställning: fyra föreställningar i Lycksele och Åmsele. Än så länge. Det är en hel del på G – och detta för en man på 57 år som fick en stroke för en månad sedan. Ta det lugnt din idiot! har somliga sagt. Det kan vara bra att ha en del mål, något som får en att sträva framåt! har andra sagt.

För övrigt är jag på väg. Återigen är jag på väg.  Framåt, alltid framåt! Jag får stanna upp ibland och hämta andan och invänta modet – men aldrig backa! Alltid framåt!

1 kommentar
Etiketter: , , , , ,

En naken självbiografi

Av , , Bli först att kommentera 1

I dag kom slutkorrekturet på min kommande bok från förlaget. Jag ska gå igenom texten och kontrollera att där inte finns några fel. Det är märkligt med texter, för trots att jag lämnade ifrån mig en noga genomgången text till förlaget och att sedan två redaktörer lusläst det jag skrivit, så hittar jag fortfarande småfel, inte så många, men ändå irriterande småfel. Så nu är det upp till mig att lusläsa varje mening, stanna upp då och då och fundera, vila tankar och ögon lite då och nu, för att inte missa just småfelen.

Problemet jag brottats med hela livet, är att jag (författaren och journalisten) är dyslektiker. Jag brukar tappa bindeorden inne i meningarna (som, att, och) och det brukar försvinna en och annan ändelse.Jag måste alltid printa ut mina texter, då dataskärmarnas dåliga upplösning gör att jag missar ännu mer. Jag brukar skriva om, och skriva om, och skriva om mina texter till dess jag att ”tvättat” bort småfelen. Så när jag nu korrekturläser texten från förlaget så handlar det i mångt och mycket att jaga mina dyslexifel.

Hoppas att tidsplanen håller, så att boken kommer ut under senhösten. Men det är ju så mycket mer som ska fixas inför en utgivning, som omslag, fotografering, marknadsföring. men det ordnar väl sig. Men jag gruvar mig redan för mottagandet av boken, som förlaget vill döpa till ”Spring Kent, spring!” En naken självbiografi om ett liv som inte alltid varit spikrakt – även om det för en utomstående kan ha verkat så. Spikrakt. En man i språnget, alltid på väg. Men så har det inte varit. I varje fall inte i mitt liv.

Lämnat tillbaka den fina hyrbilen. En sådan skulle man haft, en Toyota av senaste modell, med sex växlar. Gick hem från Ersboda i solskenet, i värmen. En och en halv timmes traskande. Fick skavsår på höger häl. Sedan har jag suttit och lusläst och jagat småfel. Däremellan har jag tänkt på resan till baklandet och inlandet, och alla de fina, vackra människor jag mött. Tusan att de ska bo så långt bort.

För övrigt kan jag berätta att jag varit in på Biltema och köpt tio disktrasor.